Ingen pratar om det som går bra

1 214 kronor mer i månaden efter skatt. Sedan regeringen tillträdde har en sjuksköterska som tjänar 27 000 kronor i månaden fått just det, tack vare jobbskatteavdraget. Och om moderaterna får som de vill kommer det beloppet att stiga till 1 468 kronor i månaden efter årsskiftet, poängterade Fredrik Reinfeldt i Almedalen i går. Det skulle dessutom betyda att ungefär 20 000 personer ytterligare – förutom de
90 000 som redan gått den vägen – skulle gå från bidrag till arbete.

En enastående reform. Men nästan ingen marknadsför den. Varför? Därför att opinionsbildarna inte är med på tåget. De skräms bort kontinuerligt.

Finansminister Anders Borgs förslag till sänkning av bolagsskatten är ett exempel. Det dröjde inte länge innan Svenskt Näringsliv förklarade att det hela var ett hafsverk. Det Borg påstår ska vara ett försök att ”dra åt tumskruvarna” på dem som placerar i skatteparadis skulle i själva verket drabba helt legitima och normala företag.

Det är så typiskt. Man hoppas att regeringen ska angripa samhällsproblemens gordiska knutar med alexanderhugg, men många utspel är i stället som misslyckade salomoniska motsvarigheter: vårdnadstvisten löses genom att barnet huggs mitt itu. Ingen blir nöjd.

För regeringen känns det säkert som att den oförtjänt får löpa gatlopp under borgerliga opinionsbildares piskor. Men en modlöshet har faktiskt spridit sig bland dem som normalt betraktar sig som borgerliga kärntrupper.

Lite orättvist är det förstås. I Almedalen är förväntningarna så högt uppskruvade att hyggliga politiska ansträngningar inte har en chans att tillfredsställa dem. Man kan nästan läsa svaret i Fredrik Reinfeldts ansiktsuttryck: vad hade ni väntat er?

Ja, kanske mer av vision och mindre av välfärdsförvaltning.

Jag tror nog att alla vi inom den borgerliga sfären kan förstå. Politik är ett evigt kompromissande. Nästan aldrig handlar det om att lansera perfekta lösningar. Oftast gäller det tvärtom att välja mellan mer eller mindre skapliga alternativ.

Alliansregeringen har till exempel, näst jobblinjen, ett allt annat överskuggande mål: att visa sig regeringsduglig genom sunda statsfinanser. En följd av denna helt korrekta strategi är att finansministern aldrig anser sig kunna lova en skattesänkning utan att samtidigt hämta in motsvarande summa någon annanstans. Trots att regeringen på grund av överbeskattningen drar in astronomiska överskott. Så nästan varje förslag slutar alltid med att någon blir missnöjd.

Jobbskatteavdragets tredje steg bekostas dock av det så kallade reformutrymmet. Men ingen pratar om det eftersom alla kärnsympatisörer är missnöjda. Som Svenskt Näringsliv, eller alla andra som fått sina frågor bortprioriterade i det politiska spelet om mitten. Det behöver inte vara så.

På torsdagseftermiddagen stod Alliansens partiledare gemensamt på en scen igen. Det fungerade. Det var ledigt men ändå allvarsamt. Självsäkert utan att vara skrytsamt. Publiken gillade vad den såg. I nästan en halvtimme kändes det där hoppet igen. Och i går talade Fredrik Reinfeldt övertygande.

Formeln fungerar fortfarande. Men den krets av borgerliga sympatisörer som alienerats måste återerövras. Annars finns det ingen som kan berätta för väljarna att det där gänget som sitter i regeringen faktiskt gör många bra saker.