Det är inte fotbollskvoter EU behöver

Det är en obegriplig koloss som Frankrike och president Nicolas Sarkozy har tagit över ordförandeskapet för. I alla fall om man frågar unionsmedborgarna, fast då förstås med risken att de svarar nej.

Det verkar nämligen inte spela någon roll hur man formulerar frågan – just nu säger EU-medborgarna nej till allt. Opinionsmätningarna säger visserligen att irländarna vill fortsätta att vara med i EU. Men det är svårt att tro att de röstade nej till Lissabon för att de tycker att dagens EG- och EU-fördrag möter alla krav en medborgare kan ställa på ett konstituerande unionsfördrag. EU:s jurister hade kunnat författa en alldeles fulländad konstitution och irländarna hade förmodligen ändå röstat nej. Kanske för att de svarar på en annan fråga. Kanske för att få européer kan se vad EU:s jurister har i deras vardag att göra.

Men det skulle President Sarkozy ge svar på i dag när han presenterade agendan för Frankrikes ordförandeskap i EU det kommande halvåret. Frankrike tar över en union som plågas av svåra legitimitetsproblem och därför hade man kunnat hoppas att Sarkozy skulle lova att unionen ska satsa på det som den gör bäst – att verka för europeisk integration med frihandel och fri rörlighet, på den nivå där det är som mest effektivt. Så blev det inte riktigt. Sarkozy lovade visserligen att jordbrukspolitiken ska ses över, utan att ge några ytterligare löften.

Men det blev också löften om protektionism på en beslutsnivå som ligger långt från medborgarna. Antalet utländska spelare i nationella fotbollsklubbar ska kunna begränsas. Det blir undantag från EU:s frihandelsbestämmelser för att Fifa ska kunna begränsa antalet utlänningar på plan, och EU få sympatier i ett folkdjup där man oroas över att bygdens pojkar och flickor inte får plats i det lokala fotbollslaget när inköpta talanger tar över.

Men det kräver förstås att man engagerar byråkrater, politiker, jurister och tolkar och att beslutet förbereds, manglas, processas, fattas, översätts och sedan tillämpas på unionsnivå och i tjugofem medlemsstater. Utan att medborgarna får ett övertygande svar på frågan om den processen egentligen är värd sitt pris.