Alliansen rockade på scenen igen

ALMEDALEN Världens genom tiderna mest inflytelserika rockgrupp Velvet Underground återförenades för en turné på nittiotalet. Vi tog oss till Roskilde för att få en chans att se och höra. Visa av erfarenheten hade vi inga förväntningar. Återföreningar brukar låta rätt illa.

Men bandet klev upp på scenen och presenterade sig genom att säga: ”We’re The Velvet Underground, and we’re the only band in the world that can say that.”

När de började spela klaffade allt. Det lät exakt som det skulle. Det var Velvet Underground, och inga kopior eller efterapare. Det var originalet, och det svängde.

Det går inte att jämföra eftermiddagens upplevelse i Almedalen med Velvet, förstås. Men med den anekdoten vill jag förmedla något av känslan.

I dag är det Alliansens dag i Almedalen. Det ordinarie regeringssammanträdet har varit förlagt hit till Visby, och efteråt höll Alliansens partiledare gemensam presskonferens. Det var ganska höga förväntningar, men det som presenterades var ett samlat krafttag mot bristande konkurrens – ett nationellt svar på de internationella prisökningar vi möter. Vare sig presskår eller anhängare jublade högt. Visst, konkurrens är ju bra, men… Varför ser det inte ut som om ni är nöjda och stolta med vad ni presenterar, och varför ser det inte ut som om ni har kul när ni jobbar ihop? Man gick därifrån ganska modstulen. Vad hände med magin i Alliansen?

Men i eftermiddags klockan tre stod vi där framför scenen på Donners plats, precis innanför ringmuren, och väntade. Och bandet kom upp på scenen. Och levererade. Det lät precis som det skulle. Originalet. Jan Björklund skämtade men blandade upp med allvar. Fredrik Reinfeldt satte in det svenska reformarbetet i ett internationellt perspektiv. Maud Olofsson berättade om hur samarbetet började hemma hos henne för fyra år sedan. Göran Hägglund fann ett humoristiskt bollplank i Jan Björklund – och de drev med varandra och sig själva i snygga spontana replikskiften.

Det var Alliansen som stod på scenen. Den där vi trodde på, men som vi tycker har låtit lite dåligt på sistone. För mycket mellanregister, kanske.

Nu lät det som det skulle igen. Det var originalet, och det svängde. Vi gick därifrån uppfyllda av tanken att det ändå finns en strimma hopp.