Alliansen: Come back kräver hetare vilja

Man kan då inte anklaga allianspartierna för opportunism. Efter en hård vår av försvars-, a-kasse- och FRA-plågor, och med femton procentenheters underläge i opinionen, kallar partiledarna till presskonferens i länsstyrelsens vackra trädgård och berättar att de funderar på att höja anslaget till Konkurrensverket. Inflationen stiger och konkurrens är bra medicin mot högre priser.

Valstrategen Karl Rove har varit årets utländska stjärna i Visby. Jag undrar vad han skulle ha satt för betyg på regeringens grepp. Gårdagen gav de fyra partierna chans att gemensamt visa handlingskraft och sätta dagordningen för sommarens debatt. Den möjligheten använde man till att ge en av sina myndigheter ett kartläggningsuppdrag och visst hopp om ökade resurser. Agerar man på det sättet om man är riktigt angelägen om att bli omvald?

Inte för att det är något fel med förslaget i sig. Skärpt konkurrens är en viktig förklaring till den låga inflationen sedan 1990-talets mitt. Men en uppgång i priser är inte regeringens enda problem, det finns en alltmer bekymmersam nedgång i sympatier också, och där gör gårdagen insats varken till eller från.

Mer av ljuspunkt var att man hade gjort gårdagen till Alliansens egen dag och hade aktiviteter där partisekreterare och ungdomsförbund uppträdde tillsammans. Det finns en väldigt behov av en återuppfunnen Allians.

Alla de fyra borgerliga partierna har lagt om profil på ett radikalt sätt. Liberalerna har blivit de stora kravställarna. Centerpartiet satsar på storstädernas livsstilsliberaler. Kristdemokraterna har rört sig ännu längre bort från sina konfessionella rötter, och moderaterna vill inte längre uppfattas som företagar- och försvarsparti utan som trygga samhällsbärare i mitten. Det finns mer eller mindre goda skäl för alla dessa positionsomflyttningar, men summan av kardemumman är att det har blivit fullständigt obegripligt för vanliga väljare varför borgerligheten är uppdelad i fyra olika organisationer.

De borgerliga partiernas åsikter i sak har allt mindre att göra med någon sorts ideologisk, kulturell eller socioekonomisk grund, och man måste följa dagspolitiken lika uppmärksamt som en hök för att kunna para ihop en viss åsikt med ett visst parti. De enskilda varumärkena blir allt mer diffusa och allt mindre informativa, och i det läget blir den gemensamma signalen ”Alliansen” utomordentligt viktig.

Sedan valet har den i allt väsentligt legat i träda. I regeringskansli och kommunhus samarbetar man för all del varje dag, men ministrar och kommunalråd kommunicerar sina frågor med partihatten i stället för allianshatten på. Inifrån må man tänka Allians, men utifrån ser det ut som fyra olika (men sinsemellan alltmer lika) partier i koalition. Känslan av gemensamt uppdrag vill inte infinna sig.

Om gårdagen var på allvar var den ett viktigt steg. Men ska man komma någon vart måste viljan att ta tillbaka initiativet vara bra mycket starkare än den som kommer till uttryck i form av en dinglande morot framför Konkurrensverket.