Strategisk Björklund

Jan Björklund försvarar FRA-lagen i dagens SvD och ringar i någon mening in vad hela debatten går ut på.

– Jag håller med om att det finns en målkonflikt mellan underrättelsetjänst och skyddet av den personliga integriteten. Men som regering har vi skyldighet att göra en avvägning. Vad är alternativet till FRA? Det är att inte ha en underrättelsetjänst. Vi lagreglerar istället något som pågått i 60 år och tillför en rad ytterligare integritetsskydd för att möta den oro som finns.

Just det. Pudelns kärna är en konflikt mellan underrättelseverksamhet och tanken om en demokratisk rättsstat som värnar integriteten. Men den konflikten är knappast ny. Det har ju spanats förut om man säger så.

Personligen tror jag inte att den här konflikten är möjlig att lösa fullt ut. På ett sätt hade jag önskat att FRA bara hade fortsatt spana loss utan att berätta det för oss. Att reglera innebär ofrånkomligen att vi samtidigt sätter på pränt att integriteten inte är riktigt så viktig som vi alltid brukat säga att den är. Det är olyckligt.

När två motstridiga men nödvändiga värden tillåts samexistera, uppstår en maktbalans där de hålls i schack just genom varandra. Det spanas, men andra krafter i samhället håller integritetsbrotten på en ”okej” nivå eftersom risken för att bli avslöjad och upptäckt ändå alltid finns där.

När kränkningarna nu i stället blir lagliga rubbas balansen, till integritetens nackdel. Vi naggar på den integritet vi hållit högt bara för att staten vill vara mer ärlig och ha större handlingsfrihet. Jag är långtifrån säker på att den ärligheten är av godo. Ibland är det faktiskt mer rationellt att ”leva i en lögn”.

Men, nu är vi där vi är och det går inte att backa bandet. Då tänker i alla fall jag att det i någon mening min uppgift som ”tredje statsmakt” att puffa statens ambitioner att kränka integriteten så långt bakåt som möjligt.

Björklund ställer den retoriska frågan ”Vad är alternativet?” och svarar i samma andetag att det är att inte ha någon underrättelsetjänst alls. Han skickar med andra ord bollen i retur till FRA-motståndarna, väl medveten att de flesta av dem inte är villiga att skriva under på en sådan ordning.

Det är strategiskt sett smart och det är, faktiskt, något av det rakare jag hört från alliansledarna hittills i frågan. Med en enkel retorisk fråga puffar Björklund FRA-debatten mot den punkt där, som jag skriver på dagens ledarsida, FRA-motståndets enighet splittras upp.