The Zimbabwean way

Ett tag där, precis efter den första valomgången i Zimbabwe, kändes det faktiskt hoppfullt. Minns ni det? I början av april någon gång.

Det glunkades en del om förhandlingar med oppositionen och jag läste till och med något om att Mugabe själv vacklat, men övertygats att bita sig fast av sina närmsta militära hantlangare, som alla räddes tanken att hamna inför ICC i Haag.

Nu, några månader senare, känns det där flyktiga hoppet mest som en naiv vårkänsla. Så fånigt att ens ha trott något sådant! Vecka ut och vecka in, hela våren och halva sommaren, har rapporterna om våld och trakasserier sköljt över oss. När Robert Mugabe svors in som president i helgen var det en liten, men ändå någon, tröst och tillfredsställelse att notera att flera utländska diplomater, däribland Sveriges ambassadör Sten Rylander, valt att inte närvara vid ceremonin.

I skrivande stund ser även hoppet om att Afrikanska Unionen skulle kunna nå en konstruktiv och pressande enighet gentemot Mugabe skört ut. Troligtvis och förhoppningsvis väljer AU att inte erkänna Mugabe som president, men hårdare nypor än så lär det inte bli.

Väst är egentligen inte mycket till föredöme i frågan heller. Uttalanden och skarp kritik, visst. Men mer än så mäktar varken EU eller FN med. Den resolution som USA föreslagit FN:s säkerhetsråd är också i gungning – i dag meddelade Kina att de inte planerade att stödja den. I stället menade talesmannen Liu Jianchao att ”I slutändan måste Zimbabwes problem lösas av folket där självt”.

Folket ja. De som valde bort Mugabe i april. Detta folk som är det minst lyckliga i världen, enligt forskare vid Michigan University, som regelbundet har mätt välbefinnandet i 52 länder sedan 1981.

Robert Mugabe blev landets premiärminister 1980 och president 1987.

Den västliga kritiken mot Zimbabwe avvisades i dag bryskt av Mugabes talesman George Charamba.

– De kan gå och hänga sig tusen gånger om, de har ingen grund för sin kritik, de har ingen rätt att lägga sig i zimbabwisk politik över huvud taget.

Kraven på att krisen skulle lösas genom en koalitionsregering, som den i Kenya, bemöttes med orden.

– Vi har vår egen historia av dialog och att lösa politiska dödlägen på det zimbabwiska sättet.

The Zimbabwean way. Ingenting i världen kan få ett sådant begrepp att låta hoppfullt just nu.