FRA: Så här tänker man

I den sista skälvande minuten slöt den upp – massan – och intog hela gården på Riksgatan utanför riksdagshuset. I folkvimlet gick Lars Ohly runt och personifierade det nya glada vänsterpartiet, med ett smil från öra till öra.

Morgonens stora populistpris gick dock till spelevinken Leif Pagrotsky, som plötsligt klev ut på huvudingångens trappa, viftade lite med ett ”Stoppa FRA-papper” och mottog massans jubel. Vid åsynen av detta var det svårt att inte komma ihåg Annie Johanssons ord från tisdagens debatt.

”Det som stör mig i den här debatten är att s spelar på en fribiljett. (…) Ert agerande är och förblir ett eländigt hyckleri. Så försök inte ens göra ett nummer av ert engagemang i morgon. Mellan min och er röst vad gäller den personliga integriteten skiljer det oceaner.”

Visst är det så. Socialdemokraternas FRA-förslag var långt värre än det som nu återremitterats för ytterligare piffning. Men nu är det likväl en borgerlig regering som kommer att genomföra denna lag. Förvisso i uppsminkad version och med påhäng i form av ombudsmän, kommittéer och kontrollstationer, men den allmängiltiga ansatsen består. Din och min kommunikation blir FRA:s höstack. Det kommer dröja mycket länge innan jag kan lyssna på en borgerlig politiker tala om såväl personval som integritet,
utan att fnysa sorgset inombords.

Det var uppenbart i går att fler kände samma sak. På åhörarläktaren, för ovanlighetens skull tättbefolkad, satt integritetens anhängare, klädda i vitt och hoppades på ett mirakel som inte kom. Så snart återremissen klubbats reste sig alla upp och lämnade lokalen. Uppgivenheten över allt vad demokrati och representativitet heter låg tjock i luften.

Nu vill många lägga all skuld på två unga centerpartister. Det är inte obegripligt, men inte heller rättvist. Bördan av det beslut som komma ska faller på hela alliansregeringen, vars partier greppat partipiskorna utan betänkligheter. Detta var inte vad vi hade förväntat oss av er. Kanske är det ett resultat av den svenska borgerlighetens ovana vid att ha makten. Kanske skapar detta en överdimensionerad känsla av att vilja hålla ihop gänget och samarbetet, en känsla som grumlar tanken inför principiella beslut som borde kunna fattas på nästan ideologisk reflex.

Låt mig förklara. Det ni ska fråga er inför ett sådant här beslut är huruvida den här lagen är bra, inte bara idag, när ni regerar. Är den bra och trygg och rättssäker också om Sverigedemokraterna/Syndikalisterna/Kalle Anka-partiet/Nationaldemokraterna eller KPML(r) – välj just Din största skräck – tar makten vid nästa val? Om du som folkvald kan svara ja på detta, jamen för all del, tryck då ja. Om inte, ska du trycka nej – även efter återremissen.