FRA: Det hjälper inte att kalkonen förgylls

Skräp är skräp om än med extra referensgrupp. Kohandeln mellan allianspartierna gör inget åt själva grundproblemet med lagen om signalspaning.

Det var stor politisk teater i riksdagen i tisdags och fem i tolv kom de borgerliga överens om ett helt batteri av nya organ, myndigheter och ombudsmän: Datainspektionen ska övervaka FRA. Riksdagen ska skapa en integritetskommitté. Integritetskommittén ska rekrytera ett integritetsskyddsombud. Integritetsskyddsombudet ska skydda integriteten hos personer som är bosatta i Sverige. Och så ska Försvarets underrättelsenämnd få en parallellmyndighet.

Nostalgiskt drömmer jag mig tillbaka till en tid då det ansågs naturligt för en person med borgerliga värderingar att vara skeptisk till övervakning och nya statliga organ.

Faktum kvarstår. Ingen av alla dessa nya instanser i det integrationsindustriella komplexet hindrar FRA från att leta igenom människors kommunikation, alldeles oavsett om vi misstänks för brott eller ej. När Lex Orwell blir verklighet (i skrivande stund är det troligt men inte avgjort) kommer de tankar och känslor som vi skickar i elektronisk form – kärleksbrev och jobbansökningar, politiska upprop och oroliga frågor om vår hälsa – att kunna bli genomsökta maskinellt i jakt på statsmaktens sökord. Om vi har otur och har uttryckt oss fel hamnar vår korrespondens på en övervakares skärm.

Det är inte lätt att se hur denna ständigt pågående invasion av privatsfären kan vara förenlig med grundlagens och Europakonventionens förbud mot intrång och skydd av brevhemligheten. Lagrådet sade visserligen inte nej till förslaget, men Lagrådet är inte sista instans, och det lär inte dröja länge innan någon vill ha Lex Orwell prövad i domstol. Väl valda rättsprocesser blir en viktig del i den fortsatta kampen för vår rätt till en skyddad sfär, för det är klart att opinionsbildningen mot lagen måste fortsätta. Advokatsamfundet, människorättsorganisationerna och bloggosfären har rätt. Övervakningssamhället är inte OK.

Till socialdemokraterna är den givna frågan: Nu pratar ni stort, men kommer ni att avskaffa Lex Orwell om ni skulle vinna valet 2010?

Till de borgerliga är frågorna fler: Hur kunde det gå så här snett? Var tappade ni känslan för balansen mellan stat och individ och fick för er att Sveriges säkerhet kräver massövervakning av svenskarna? Vad är det som får en fp-företrädare som Johan Pehrson att säga så här om partivänner som tvekar inför planerna: ”Vi är trots allt individer som ställer upp för ett parti och inte ett parti som skall ställa upp för en individ.” Vad är det som gör att det stora flertalet m- och fp-ledamöter inte säger flasklock till integritetens försvar, trots att många har byggt sina karriärer på att tala om frihet och respekt för den enskilde?

Det är väldigt populärt med värdegrundsarbete nu för tiden. Vart och vartannat företag håller på med det. Kanske skulle även de borgerliga partierna ta lite paus från lagsnickrandet och fundera över vad de står för och vilka värderingar politiken ska utgå ifrån.