Var förbannade på m och fp, inte på Federley och Johansson

Kalkonen ska förgyllas över natten. Riksdagen återremitterar med stor sannolikhet Lex Orwell till försvarsutskottet, som kommer att addera några restriktioner till lagen. Den blir mindre dålig, men grundproblemet finns kvar ifall den nya versionen antas. Även efter återremissen kommer staten att få rätt att söka igenom vår elektroniska kommunikation. Även efter återremissen kommer vi att skriva varje meddelande med en statsjänsteman sittande på axeln.

Ingen har trovärdigt kunnat ge exempel på vad lagen ska åstadkomma för gott. En del har hävdat att vi skulle kunna skydda svenska soldater i Afghanistan genom att tråla svenskarnas e-brev, men kom igen: Om vår underrättelsestrategi bygger på hoppet att mejl från Mullah Omar till Moder Svea ska snappas upp av FRA så lever vi i fantasiernas glada värld.

En del hävdar att andra länder sannolikt spanar på svensk e-trafik. Jaha. Så då måste vi göra det själva också? Det är som att bränna ner garaget eftersom nån har klottrat på porten.

Många skäller på centerledamöterna Fredrick Federley och Annie Johansson, som yrkar på återremiss och förändring i stället för att rösta nej. Och jo, visst hade det varit bättre om de stått på sig.

Men jag finner det absurt att känna bitterhet mot just dem som tagit så mycket stryk och som vill det rätta. Jag är oändligt mycket mer besviken på alla de moderata och folkpartistiska ledamöter som byggt hela karriärer på att prata om frihet och integritet och respekt för den enskilde men inte har vågar säga flasklock eller rentav jamsat med när regeringen satt sina osunda FRA-planer i verket. De hoppar när partiledningen säger ”hoppa” och det är ett ynkligt spektakel att beskåda.