Ryssland på kollisionskurs med Väst

Strategiska relationer mellan Ryssland och Väst var temat för lördagförmiddagens första seminarium på Engelsbergskonferensen om Ryssland. Det visade sig ge en kristallklar insikt i hur svårt problemet är just nu – i synnerhet eftersom panelen innehöll en representant för den ryska statens hållning, nämligen förre utrikesministern Igor Ivanov.

Rodric Braithwaite, Storbritanniens förre ambassadör i Moskva, inledde med att ställa frågan: ”Vadå kallt krig?”.

Ett problem, menade Braithwaite, när man ska fatta politiska beslut är att man har en förenklad världsbild. Man har läst någon spännande bok, som Clash of Civilizations, vilken kan vara mycket läsvärd, men som egentligen gör en förenklad analys av världen. Man kanske har en terminologi – symboler som mars och Venus – som simplifierar världsbilden.

Men saker är inte som vi tror, oftast. I England visste vi i hundratals år, exempelvis, att Tyskland var en krigarnation – det hade ju redan Tacitus sagt. I dag kan vi inte få dem att ställa upp med trupper i Afghanistan!

Det har sagts att vi går in i ett nytt kallt krig. Men det stämmer inte. Det fanns en gång ett riktigt kallt krig, som utkämpades med krig genom ombud runt jordklotet (och många miljoner dog). I dag är det inte så. Inte heller pågår det stora ideologiska slaget mellan Väst och Ryssland – det står mellan Väst och fundamentalistisk islam. Idén om ett kallt krig och en stor ideologisk konflikt med Ryssland är helt enkelt en förenklad och därmed felaktig bild av situationen.

Visst har något gått fel med Ryssland. Men primärt är det Ryssland som själva fattat sina beslut. Väst bär inte skulden för Rysslands nuvarande utveckling.

När det gäller frågan om hur vi bör utforma vår politik finns det ett par tankar att hänga upp det hela på.

Vårt inflytande över Ryssland, måste vi acceptera, är blygsamt. Ryssland kommer att handla efter eget huvud.

EU har, i motsats till vad många tror, en utrikespolitik. Kanske är det snarast så att vi europeer själva bara måste begripa det. Vi skulle kunna använda EU bättre. Under bråket om Bronsstatyn och det ryska inflytandet i Baltikum var EU:s stöd till de baltiska länderna bara minimalt, och det hade varit anständigt och möjligt med ett större moraliskt stöd.

Vi måste acceptera att respektive part har särskilda intressen, vilket dock inte ger automatisk beslutsrätt. Ryssland har rätt att säga emot, men inte att lägga in veto, och samma sak gäller oss i Väst. Vi måste ha fingertoppskänsla för detta i samtalen.

Ryssland, som i och för sig vilar på judeokristen grund, har blygsam erfarenhet av vad europeiska stater kallar liberala värderingar. När vi vill föra fram dessa är det dock inte särskilt bra att i det offentliga läxa upp Ryssland. Det förorsakar närmast en motsatt reaktion.

Politiken måste vara robust om vi vill att Ryssland ska vara en demokrati om fem år. Att skrika med gäll röst kommer inte att hjälpa. Vi ska påverka där vi kan, och blockera där det är möjligt och önskvärt.

Braithwaites diplomatiska realism blev fullt begriplig minuten efter.

Igor Ivanov, tidigare utrikesminister i Ryssland, berättade om sin uppfattning om hur Ryssland och Väst bör samarbeta (vilket gav god inblick i hur det officiella Ryssland tänker – man säger att man vill ha en gemenskap men menar därmed att andra måste acceptera dess auktoritära linje):

Vi kanske inte är överens om allt, men vi kan alla enas om att det är viktigt att vi har ett samarbete. Vi behöver en gemensam agenda, inte en ny konfrontation. Var finns våra sammanfallande intressen?

Ivanov berättar om hur han såg tv-bilderna på terrorattackerna den elfte september, och hur han och Putin omedelbart kontaktade USA:s president, vilket öppnade vägen för en global gemensam agenda för terrorismbekämpning.

Men chansen missades, menar Ivanov. Ryssland varnade USA för vilka följder som skulle komma, men lyckades inte avråda. Istället uppstod splittring och osäkerhet, menar Ivanov. Ögonblicket förlorades.

Vi måste byta förhållningssätt till hur vi ska skapa en global ordning. Vi måste gå från konfrontation till att skapa en gemensam dagordning över de frågor där det är möjligt att samarbeta (klimat, hälsa, etcetera).

Det finns många metoder att flå en kanin, säger Ivanov. Det finns inga behov av nya organisationer eller föreningar – allt vi behöver är att tänka på ett nytt sätt när det gäller problemlösning.

Det går inte att förneka att Ryssland och Nato (eller EU för den delen) faktiskt har en rad gemensamma problem och intressen – vi delar ändå en kontinent.

Att få ett telefonsamtal från Madeleine Albright om att bombflygplanen var på väg mot det forna Jugoslavien – i motsats till Rysslands intressen – var knappast ett exempel på hur man samarbetar om ett säkerhetsproblem. Den gamla mentaliteten från Kalla Kriget måste bytas ut, menar Ivanov.

Det måste finnas ett samtal, en dialog. Det finns olika mentaliteter som förhindrar detta. Det finns en uppfattning om Ryssland som en slagen nation. Men det är en kontraproduktiv inställning. Om man frågar i Ryssland så får man svaret att 90-talet var en tid av prövning, då Ryssland degraderades till en andra rangens stat och det stöd som kom utifrån snarast var ett sätt att profitera på Rysslands kris. Förstår man detta så förstår man också Rysslands positioner bättre idag.

Ryssland behöver inga fiender. Men det finns dem som behöver fiender. Titta på bröderna som styr Polen. Det är de som söker konfrontation, som behöver opponera av inrikespolitiska skäl. Ryssland har ingen anledning att göra detta.

Ivanov gav mot slutet av sitt anförande några hållpunkter för hur Ryssland ställer sig internationellt: Ryssland vill ha en trygg och säker planet. Vi har bestämt oss för att vi inte behöver agera runt hela jordklotet – vi är inte Sovjetunionen. Vi anser att samarbete är den bästa vägen framåt i internationella relationer. Kulturellt är vi en europeisk nation – men vi har ändå en egen identitet. Vi har integrerat oss själva i den internationella samarbetsorganen (såväl när det gäller G8, OPEC och FN som mer affärsmässiga organ).

Ivanov pekade ut tre önskemål direkt från den ryska politiska maktens hjärta: Vi behöver hitta gemensamma grunder för de stora problemen, som kärnvapenspridning. Vi behöver en gemensam uppförandekod. Vi borde reflektera över effektiviteten i våra gemensamma organ, och se över hur bra våra gemensamma beslutsmekanismer fungerar, avslutade Ivanov.

Efter denna inblick i hur den ryska staten resonerar brände det till rejält. Thérèse Delpech, chef för strategiavdelningen vid Frankrikes Atomenergikommission, sågade Rysslands förre utrikesministers ambitioner vid fotknölarna (Igor Ivanov satt och log ansträngt under hela hennes anförande).

Thérèse Delpech höll ett anförande om varför det möjligen på sikt är ett bra läge för förändrade relationer. Det finns nya ledare (I Ryssland men också snart i Vita Huset i USA), det har kommit en ny generation som inte är traumatiserad av det Kalla Kriget. På sikt ger detta förutsättningar.

Men just nu är läget ett annat, menade Delpeche. Vi ska inte bara gå och drömma om ett perfekt samarbete med Ryssland. Vi måste konstatera att relationerna har förs