Sovjets återkomst?

Vilka delar av Sovjet har återupprättats i det moderna Ryssland och varför? Det var i princip frågeställningen i ett av seminarierna om Ryssland (som just nu pågår på gården Engelsberg i Avesta).

Anne Applebaum, den kände journalisten som arbetar för Washington Post och som skrivit bästsäljande boken Gulag, talade om hur Putin använder historien för att skapa ideologin.

I avsaknad av egentlig demokratisk process i Ryssland behöver makthavarna någon form av folklig legitimitet – vilket de skapar med hjälp bland annat genom att bearbeta det folkliga medvetandet. Det är en medveten process som skapar vilken historia som skrivs.

Under Putin används vissa sovjetiska egenheter som identitetsbyggande. Inte industrialiseringen eller Gulag, men det stora patriotiska kriget är något som Putin ser till att hålla starkt i minne med parader och fyrverkerier.

Putin har sagt att Sovjets sammanbrott var den största geopolitiska katastrofen under nittonhundratalet.

Vissa av dessa sovjetnationalistiska uttryck tycks dessutom uttänkta för att provocera omvärden. Putins uttalanden om att uppdelningen av Europa och annekteringen av Baltikum var historiskt nödvändiga skakade exempelvis berörda områden. Där sågs den ryska imperieambitionen.

Både Polen och Estland har drabbats av det moderna Rysslands vrede. Och det är naturligtvis ingen slump. Bägge länderna är framgångsrika kapitalistiska demokratier, representanter för det västerländska, i det ryska intresseområdet.

Det finns, underströk hon, en tradition av historieförfalskning – tydligast uttryckt genom stalinisternas retuscheringskonst.

Nuvarande maktelit är förstås inte stalinister. Men det är en klick gamla KGB-män som styr. Applebaum påpekade att Putin själv beskrivit sig som Tjekist (Tjekan var Lenins säkerhetspolis). Egentligen har han ju ingen anledning att säga så. Det skadar ju, i våra ögon, hans rykte. Men för ryssen är traditionen av en säkerhetsorganisation viktigare.

Egentligen är det så att Ryssland har varit extremt viktigt i tillkomsten av den moderna människorättsrörelsen. Tänk Andrej Sacharov och Aleksandr Solszjenitsyn. Men dessa författare är inga bästsäljare eller ikoner i dagens ryska debatt. Tvärtom är det andra historiska personligheter som gäller.

Men, underströk Applebaum, det är inte hugget i sten att Ryssland ska vara på detta sätt. Det nuvarande ledarskapet har aktivt valt att betona vissa delar av den ryska historien för att tjäna de egna intressena. Det är dock tänkbart med ett ryskt ledarskap som bygger sin historieskrivning på den ryska liberala traditionen eller människorättskämparna.

Arkady Ostrovsky, Moskvakorrespondent åt The Economist, byggde sitt anförande med utgångspunkten i hur en nyutgiven lärarhandledning för ryska historielärare behandlar Sovjettiden.

”Sovjetunionen var ingen demokrati, men det var en strävan att vara ett exempel – det bästa och mest rättvisa samhället – för miljontals människor världen runt”, säger boken (fritt översatt)

”Vi kan inte låta någon ålägga oss skuld” sade Putin när han deltog i lanseringen av lärarhandledningen. Boken förnekar inte de sovjetiska förnekelserna, tvärtom legitimerar boken dem med en känsla av historisk nödvändighet.

Stalins Sovjet var ingen demokrati, säger boken, men ett hopp om en bättre värld. Folkmorden framtvingades av omvärlden. Stalin hade inget val.

Ryssland är ingen totalitär stat. Men makten använder ett selektivt urval av såväl institutioner (KGB) som historia (WW2) för att befästa sig.

Funkar det? 40 procent av ryssarna idag anser att Stalins roll i historien var positiv, 27 procent tycker att den var negativ.

Det märkliga är: Alla ryssar har personliga erfarenheter av stalinismen. Alla har någon i familjen eller är personligt bekant med någon som drabbats av stalinismen. Ändå lyckas man skapa en nationell myt om stalinismens nödvändighet. Ryssland går från historiemedvetande till mytologi.

Varför? Chocken i övergången från Sovjetsystemet var massiv. Men framförallt så skapades inga kulturella värden under 90-talet. Sovjet skapade Majakovskij och Sjostakovich, men av demokratin på nittiotalet fick man inga kulturella storverk. 2000 återinförde Putin Sovjets gamla nationalsång.

Det har inte skett någon kulturell omvärdering av den egna historien – som man genomgått i Tyskland eller Japan – utan tvärtom är delar av Sovjetsystemet fortfarande folkligt gångbart.

”Skillnaden mellan Tyskland och Ryssland – är att Ryssland inte förlorade kriget”, avslutade Ovstrovsky.