Parlamentet är inte alltid så roligt

”Den ryska statens återkomst” var rubriken för det fjärde seminariet på Rysslandskonferensen på Engelsberg.

John Lloyd, kolumnist på Financial Times, ledde en panel bestående av professor Andrei Melville, professor Philip Hanson och den ryske oberoende politikern Vladimir Ryzhkov.

Vladimir Ryzhkov, som inte bara är liberal politiker (tidigare vice talman i duman, faktiskt, men numera utanför parlamentet då hans parti inte tilläts delta i valet) utan även doktor i historia, inledde med ett föredrag under rubriken ”Riskerna med den Nya Auktoritära Ideologin”.

Ryzhkov inledde med en vits som är mer skrämmande än man först uppfattar den: När Sovjet föll oroade man sig för hur livet skulle te sig under den nya ekonomiska modellen – som ju bara gick ut på att berika sig. Det gick förbluffande bra eftersom den nya ekonomiska modellen lyckligtvis sammanföll med den nya politiska modellen.

Putins Ryssland definierar sig som en ”suverän demokrati”. Men nu när Putin blivit premiärminister skämtar man om att Ryssland istället har blivit en TANDEMokrati.

Demokrati innebär en öppen tävlan om makten. Men Ryzhkovs egen historia antyder att Ryssland lämnat det demokratiska stadiet och blivit något annat. Putin och hans parti dominerar totalt. Idag säger man offentligt ”nittiotalets mardrömsår”, men faktum är att det politiska livet på nittiotalet rymde flera poler i politiken – idag finns all makt samlad i Putins Moskvabyråkrati.

Ryska politiker säger öppet att ”visst är vi en annorlunda sorts demokrati – men vi är effektiva”. Ledarskapet levererar stabila finanser, ekonomisk utveckling , fattigdomsbekämpning och säkerhet, säger de. Men Ryzhkov menar att även det är en lögn. Ekonomin har blivit sämre och mindre effektiv på senare år. Korruptionen har dubblats många gånger. Monopoliseringen har ökat. Befolkningen minskar, vilket är ett tecken på att man tappar i framtidstro. Byråkratiseringen ökar.

Hur ska regimen kunna byta riktning? Inflationen, som snart är uppe i femton procent, kan bara stoppas om man bryter monopolen. Men om den ansvarige politikern för energipolitiken också är ordförande och storägare i oljebolaget är det väldigt osannolikt att någon förändring kommer att ske. Man kan inte bekämpa korruption om ledningen själv är korrupt!

Auktoritära regimer kan leverera vissa ekonomiska framsteg, visst. Men på lång sikt kan en auktoritär stat inte bygga upp fungerande institutioner, menar Ryzhkov. Och det kommer förr eller senare att leda till en kris som vi inte vet hur den kommer att arta sig.

Avslutninggsvis anförde Ryzhkov att det auktoritära styret inte är Rysslands öde. Det är ett specifikt val i en specifik tid av specifika personer.

Statsvetarprofessorn Andrei Melville levererade en spaning om hur Ryssland kommer att te sig år 2020. Detta är enklare, sade han, än att förutse den ryska historien – som ju ständigt förändras.

Med hjälp av fokusgrupper har Melville analyserat den samhälleliga klangbottnen för olika scenarier över Rysslands snara framtid. Anhängare av Dumans olika partier har generellt en samsyn om landets framtid visade det sig.

Scenario ett: Kremls schackdrag. Moderniseringen och framstegen kommer stadigt – ovanifrån – men riktig politisk tävlan saknas. Putin, alltså.

Scenario två: Fortet Ryssland. Auktoritär mobilisering gentemot yttre hot. Nationalistisk enighet.

Scenario tre: Rysk mosaik. Ryssland är öppet för yttre influenser kulturellt och politiskt. Ryssland blir mer rörigt, men pluralismen ger vissa starka och framgångsrika regioner.

Scenario fyra: Den ryska drömmen. En ny generation kommer till makten, med aspirationer på öppenhet, frihet och liberalism.

Det mest sannolika scenariot, enligt fokusgrupperna, var det första, som egentligen representerar Putins politik. Det mest önskade scenariot var det fjärde – som överhuvudtaget inte finns representerat i Duman! Scenario två, som vore en säkerhetspolitisk mardröm även för omvärlden, var oönskat, men möjligt, enligt respondenterna, på lite längre sikt. Scenario tre avvisades generellt som skrämmande men bedömdes dock ha viss sannolikhet.

Sammanfattningsvis drog Melville slutsatsen att forskningen visar att det åtminstone finns en uppfattning i befolkningen om att olika politiska framtider är tänkbara. Men – och detta är centralt – de olika viljeriktningarna finns inte representerade i den politiska makten.

Professor Philip Hanson redogjorde för Putins statligt styrda ekonomiska utveckling. Putins två mandatperioder representerar två ekonomiska modeller, menar Hanson.

På senare år har det statliga ägandet tagit allt större plats, men inte i alla sektorer, och inte alltid för helt uppenbara anledningar. Det statliga ägandet ökar i olja, banksektor och vissa tekniska industrier, visade Hanson.

(referaten är nedtecknade i all hast och inte särskilt ordagranna – jag försöker ge en generell bild av vad samtalen behandlar)