På gränsen till sammanbrott, eller?

Kan man bo ihop om man inte är överens om grundläggande värderingar? Ett seminarium på Engelsbergssamtalen om Ryssland behandlade hur det är att dela gräns med Ryssland. Och vad Ryssland tycker om dem som gör det.

Kaadri Liik, den estniska Rysslandskorrepondenten som sen blev direktör för International Center for Defence Studies i Tallinn, talade om de västinriktade före detta Sovjetstaterna som nu bor granne med Ryssland.

Påtvingad vänskap är ett begrepp i Kreml, som de stater som upplever tvånget inte alltid upplever som särskilt givande, berättade hon. Men varför vara vänner när man kan ignorera varandra? Så tycks Ryssland göra nu, menade hon.

Runt 2004 blev det märkbart att Ryssland struntade i att ha en sammanhållen politik gentemot angränsande stater. Snarare sköter man relationen med vänsterhanden. Detta ställer till stora problem för småstater som Estland. Vad vill Ryssland egentligen? Och varför pratar de om oss med andra stormakter men inte direkt med oss?

Men vad ska de forna Sovjetstaterna göra? Det är ju ganska lite som småländer kan styra över hur en stormakt agerar. Men de små kan samarbeta med Väst, och tillsammans påpeka för Ryssland att det finns viktiga principer för internationellt umgänge. Samarbeta där samarbete är bra, men tydligt förklara att vi har våra egna värderingar och åsikter.

Ekaterina Sokirianskaia, som arbetar på Memorial Human Rights Center, om Norra Kaukasus – alltså de oroliga delar som rymmer Tjetjenien.

Norra Kaukasus har en lång och sammanhållen tradition av uppror, splittring och rebellrörelser, och den ryska centralmakten har alltid haft svårt med auktoriteten där, berättade hon.

Men mot slutet, de två sista decennierna, av sovjettiden lyckades man bättre. Då hade koloniseringen (då man alltså flyttade in etniska ryssar i området) och industrialiseringen gjort att regionen blev lugnare.

Men efter Sovjets fall så var splittringen oundviklig. Fram till 1994 försökte man hantera Norra Kaukasus med demokratiska metoder. Men sedan gällde traditionell maktutövning – vapenmakt. I början under Jeltsin med vacklande vilja. Under Putin med större kraft. Putin har blivit mäkta populär av offensiven, men i regionen har konflikten spritt ut sig till grannarna och befolkningen har blivit allt mer islamiserad och fundamentalistisk. Utländska jihadister har strömmat till.

Putins hårda metoder i Tjetjenien passade dessutom väl in i den övriga Västvärldens Krig mot terrorismen, vilket besparat Ryssland mycket annars befogad kritik.

I Ryssland är debatten om Tjetjenien stendöd. Ekaterina Sokirianskaia tror att glömska och tystnad är folklig en överlevnadsmetod i en auktoritär stat. Ska man uthärda kan man inte slösa energi på att älta problem som man inte kan påverka.

I Norra Kaukasus radikaliseras islamismen i takt med att den auktoritära statsmakten hårdnar. På vissa platser är jihadisterna den samlande eller enda oppositionella kraften, berättade Sokirianskaia.

Men Putin har på senare år faktiskt slutat hålla korrupta styren under armarna och istället satsat på regional utveckling. Men han har bara bytt topp på isberget. Systemen finns kvar.

Fjodor Lukyanov, chefredaktör för Russia in Global Affairs, valde att utmana hela konferensuppläggets anslag, där ju rubriken lyder Om Ryssland.

Lukyanov menade att man måste, om man vill begripa, se de internationella relationerna. Ryssland som svar på omvärlden, om man så vill. Hur ser det ut runt omkring Ryssland?

När Putin sade att Sovjets sammanbrott var en geopolitisk katastrof menade han att en hel kontinent försattes i en process som vi ännu inte kan veta hur den ska sluta. Ryssland är naturligtvis fientligt inställt till de nya staterna som uppstått runt omkring – det rubbar statens imperialistiska ambitioner. De kringliggande staterna är lika livrädda för sin integritet.

Det går att se ett system här. Generella regler går att skönja.

Ryssland har historiskt aldrig sett ut som nu. Nuvarande tillstånd betraktas som ett undantag från normen. Platser där det bor ryssar betraktas som potentiellt ryskt territorium. Ryssland vill inte se sin stat som en mosaik.

Ryssland har ännu inte definierat vad dess identitet ska vara. Kan Ryssland vara en stat i mer modern bemärkelse, som inte utgår från etnicitet? Ryssland har inte bearbetat sitt förflutna.

Tyskland blev besegrat och ockuperat, ändå tog det lång tid för det landet att bearbeta den nationella skulden. För Ryssland är snarare Spanien efter Franco en bättre liknelse.

Demokratin som koncept har lidit nederlag, och betraktas som en ideologi som används som hävstång för utomstående krafter att styra Ryssland.

Ett avslutande hot mot Rysslands integritet är Kina, vars utveckling skrämmer Ryssland. Än så länge är Kina en lågmäld stat – men vad händer när Kinas styrka växer. Vill Ryssland vara Kinas lillebror? Knappast, menade Lukyanov.

(referaten är nedtecknade i all hast och inte särskilt ordagranna – jag försöker ge en generell bild av vad samtalen behandlar)