Vem vet vem ryssen är?

Är ryssar som andra? Det är en av frågorna som kommer att dyka upp i debatten den närmaste tiden. Varför?

På bruksgården Engelsberg i Avesta pågår under några dagar en konferens om Ryssland. Här har samlats, vågar man påstå, några av världens främsta Rysslandskännare för debatter och föredrag. Ledarbloggen är självklart på plats, vilket ju passar bra med tanke på att ledarsidan haft flera artiklar om Ryssland under veckan. Men tyngden på deltagarlistan garanterar att Ryssland kommer att vara ett framträdande ämne i tidningarna den närmaste tiden.

Viveca Ax:son Johnson, som representerar den stiftelse som gör seminariet möjligt, inledde med att förklara att det inte var så konstigt att Ax:son Johnson intresserar sig för Ryssland. Familjen har en lång historia där. När Lenin definierade kommunismen som ”kraften från sovjeterna plus elektrifieringen av hela landsbygden”, så var det kapitalisten Johnsons produkter som gjorde det senare möjligt.

Det första seminariet behandlade temat ”kontinuitet och förändring genom rysk historia”, och modererades av John Lloyd, gammal rysslandsreporter på Financial Times.

Professor Dominic Lieven inledde med att tala om ”Imperiet Ryssland och periferin.”

Lieven beskrev Rysslands utveckling i geopolitiska termer, där Ryssland påverkats av att befinna sig kant i kant med andra stormakter i förändring. Rysslands historia blir därmed en följd av att det befinner sig i utkanten av ett uppstigande nytt maktcentrum – Europa.

Där det Ottomanska imperiet misslyckades klarade sig ryssarna på sjuttonhundratalet, i kampen om makt gentemot det uppstigande Europa. Tsarist-statens natur gjorde att den klarade sig, menade Lieven. En stark stat baserad på makt och storhetsdrömmar.

Ryssland har drabbats ganska hårt som imperium. Jämför med om Englands imperium när det bröt samman på 30-talet också skulle tappat Wales och Skottland. Ändå står Ryssland kvar ganska starkt.

Även när Sovjetunionen kollapsade omvandlades Ryssland på ett sätt som garanterade den starka statens överlevnad.

Ryssland har överlevt inte som imperium, men som stormakt (nästan, men inte supermakt). Rysslands nästa stora strategiska utmaning torde vara gränsen mot Kina – nästa uppvaknande stormakt, avslutade Lieven.

Sveriges gamla ambassadör Örjan Berner frågade Lieven om han kunde utveckla det där om relationen mellan Ryssland och Kina i framtiden.

Lieven svarade med geopolitik: Se bara på den demografiska utvecklingen och den ekonomiska utvecklingen i Kina – urgammal rival till ryssen – det måste oundvikligen få enorma geopolitiska konsekvenser.

En annan fråga till Lieven rörde det faktum att Medvedev satt sin första utlandsresa inte till Europas huvudstad men till Berlin, Tysklands huvudstad. Vad betyder det?

Varför inte åka dit, svarade Lieven (som skulle kunna vara ståuppkomiker på temat imperier): ”Den europeiska unionen är bara ett sätt att sätta en anständighetens flagga på det tyska imperiets makt”. Så kan bara en britt uttrycka sig.

Professor Geoffrey Hosking fortsatte i sitt anförande med att fylla i hur den ryska statsmakten formats historiskt.

För Ryssland som imperium – enormt, glest och kallt – var det otroligt viktigt att kunna mobilisera både resurser och population till maximal nytta för makten. Feodalismen var resultatet av detta. Och det feodala systemet var ett ganska framgångsrikt system. Den centrala makten vilade på lokala stormän som ägde allt men garanterade folket lugn i utbyte.

Detta har fostrat en rysk kärlek för, vad ska man säga utan att det låter dumt, starka män som kan garantera säkerheten.

Sovjetsystemets sammanbrott förklarades delvis med att kommunismen ville vara toppstyrd med genererade ett system med alltför starka lokala maktcentra. Stalin försökte ta död på dem, men inte ens han kunde mörda strukturen.

Dagens starka män i Ryssland – siloviki – betraktade Hosking som en återgång till den feodala maktstrukturen.

Storbritanniens förre ambassadör i Moskva, Rodric Braithwaite, frågade om ryssarna egentligen har samma syn på vad staten är som europeer. Britter ser staten som en lyckad uppsättning institutioner. För ryssar är staten vilken manick som helst som går att använda mot yttre fiender, menade ambassadören.

Ambassadören fick medhåll. Jovisst skiljer sig Ryssland från europeiska stater. Rysk statsmakt baserade sig längre på personlig makt, som i klassiska monarkier, medan europeiska stater mer byggt på institutioner.

Så kom slutligen professor Catherine Merridale och varnade seminariet för att tro på allt vad historiker säger om historia. Detsamma gällde för vad politiker säger, menade Merridale.

Alla nationalstater har använt historien som verktyg för att skapa en nationell identitet. Ryssland är inte annorlunda. Lika intressant som att Ryssland har överlevt i gott skick är att det ständigt varit så turbulent. Historiker använder denna kontinuitet som favorittema. Man talar om Rysslands eviga auktoritetstro, men är det så enkelt? Merridale sågar Richard Pipes tes att Sovjet bara var den senaste inkarnationen av det gamla imperiet. Inget är så enkelt, menade hon.

När hon fick mothugg av Fredrik Löjdqvist, rising star på utrikesdepartementet (och gammal Uppsalakamrat till undertecknad) gavs dock inget tillfredsställande svar.

Men ett obetalbart Putincitat hon föredrog underströk faktiskt tvärtom att Ryssland ändå har en särskild syn på staten: ”For Russians the strong state is not an anomaly to get rid of”.

Kontentan av det första seminariet blev följaktligen att det finns en kontinuitet i ryskt tänkande, att vi inte ska fästa för stor vikt vid det, men att det är på riktigt och att om vi inte begriper skillnaden kan det försvåra vår förståelse för vår mäktiga granne.