Varför är ryssar inte som vi?

Finns det en särskild rysk nationalkaraktär? Det var frågan för det andra seminariet på Engelsbergs konferens om Ryssland, som behandlade ”Rysslands självbild”.

Professor Andrei Zorins anförande hade rubriken ”Västerniserare, slavofiler och rysk litteratur”, men handlade tematiskt om hur den ryska ”nationalkaraktären” uppstått.

I Ryssland lever den romantiska nationalismen oerhört starkt än i dag. Den romantiska nationalismen uppstod i Tyskland i början av artonhundratalet som en reaktion på det franska kulturella inflytandet – och på samma sätt växte den fram i Ryssland. Men Ryssland och Tyskland hade olika strukturella förutsättningar, så klart.

Zorin betonade den ryska litteraturens roll som identitetsskapare, en roll den fick som enda fria kanal för offentliga samtal – Ryssland saknade politisk representation, fri press eller andra fora för öppen debatt.

Således blev det genom att tolka litteraturen som folksjälen konstruerades. Pusjkin, exempelvis, gjordes till nationens främsta uttolkare. Fram till 1920-talet var litteraturen den enda samhälleliga institutionen som hade konstant högt anseende genom alla skikt i samhället.

I litteraturen hittar man det unika, med andra ord. Zorin nämner dock inte Pusjkin utan Gogols Döda själar – en uppgörelse med ruttenheten i de ryska institutionerna men med en tro på att lyckan ändå ska uppstå där – som främsta nationaluttryck. Zorin uttolkar således den ryska folksjälen genom Gogol: Ryssland är ett framstående land just eftersom det är lite efterblivet. Ryssens ”nationalkaraktär” ligger i uthärdandet. På samma sätt är Dostojevskij otroligt skärskådande mot det ryska folket men ändå genomnationalistisk.

Professor Per-Arne Bodin, känd för SvD-läsare genom många bidrag till tidningen, talade om den ryska ortodoxa kyrkotraditionens betydelse för rysk identitet.

Kyrkan har ju gjort en remarkabel återkomst, trots sjuttio års förföljelse och förtryck. När Sovjet föll stod kyrkan kvar som självklar auktoritet. Mer än åttio procent av de etniska ryssarna betraktar sig som ortodoxa (även om de inte precis lever särskilt religiöst i alla lägen, för att uttrycka det milt).

Den ryska kristna traditionen skiljer sig från de västeuropeiska främst på fyra punkter, betydelsefulla för den som vill förstå kyrkans relevans för dagens Ryssland, menade Bodin.

Först är den extremt konservativ. Riterna är medeltida, främlinsfientlighet och bakåtsträvande. Den slaviska språkbarriären isolerar kyrkan från den utveckling som annars sker i Europa.

För det andra är den imperielik, vilket gör att den kan gå hand i hand med statens imperiedrömmar. Den ryska kyrkans domän sammanfaller i princip med hela det imperiala Ryssland och den gamla Sovjetunionen.

För det tredje är den samarbetsvillig med makten. I ryssland används ordet ”symfoni” för förhållandet mellan stat och kyrka. Kyrkan välsignade exempelvis kriget i Tjetjenien.

För det fjärde är mysticismen och irrationalismen utmärkande för den ryska kyrkan, som inte alls genomgått samma teologiska utveckling som Europa.

Kyrkan är en medeltida struktur som överlevt in i en postmodern värld, avslutade Bodin.

Och ska man summera det andra seminariet om Ryssland på Engelsberg så bekräftade det att det finns kulturella egenheter som skiljer mentaliteten mellan Ryssland och Europa.