Måste det vara 50-50 för att vara jämställt?

Det blir ju lite av ett moment 22, det här med jämställdhet och libe­ralism. Det är svårt att inte tänka den tanken, när man klickar sig igenom den presentation som jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och utbildningsminister Jan Björklund gjorde i går på temat jämställdhet i skolan.

Regeringens satsar 110 miljoner kronor för att främja jämställd­heten i skolan. På det första bladet i ministrarnas presentation står det att ”Alla elever ska ha rätt att nå så långt som möjligt”.

Det bådar ju gott. En motsvarande socialdemokratisk satsning hade kanske snarare gått ut på att ”Alla elever ska ha rätt att nå lika långt”.

Då är Björklunds och Sabunis ingång definitivt att föredra. I sin debattartikel i DN (12/6) skriver de att ”debatten om jämställdhet i skolan ofta spårat ur. Den har handlat om att det är ett stort misslyckande om inte alla utbildningar fylls 50-50 mellan flickor och pojkar”. Därefter konstaterar ministrarna att för dem är allas lika möjligheter det väsentliga.

Så vänder vi blad och finner att skolan är långt ifrån jämställd. I klassrummen befästs tradit­io­nella könsroller och kränkande språkbruk florerar samtidigt som den psykiska ohälsan ökar. Dessutom presterar pojkar sämre än flickor och vid katedern står det sällan en man.

Det är onekligen inga små ­problem att bita tag i, men regeringen gör ett försök genom att instifta en jämställdhetsdelegation som får till uppgift att både kartlägga befintliga brister och föreslå åtgärder för att avhjälpa dem.

Det allra mesta är bra insatser som behövs. Från den stärkta elevhälsan med fokus på psykisk ohälsa till satsningen på att motverka hedersförtryck och våld, och utbilda skolpersonalen bättre i dessa frågor. Att jämställdhetsdelegationen ska titta lite extra på könsskillnaderna i studie­resultaten är också välkommet.

Jan Björklund berättar att bara 24 procent av nybörjarna på ­lärarutbildningen i höstas var män och konstaterar att det finns många teorier om varför (läraryrkets försvagade status, anställningsvillkor och löneläge för att nämna några), men att ingen är studerad och belagd. Därför ges Högskoleverket uppdraget att ta reda på varför.

Det man inte vet ska man ta reda på mer om, så långt är jag med på vagnen.
Men sen börjar jag känna doften av fp:s ingenjörskonst. Nyamko Sabuni säger att vi ­måste motverka traditionella könsroller, särskilt i fråga om studieval hos pojkar – hos flickorna är det redan gjort.

Vänta, hur var det nu? Skrev de inte att 50-50 inte var det enda måttet på framgång?

Sabuni och Björklund trillar med andra ord dit litegrann ändå, i den där ”utfallsfällan”. För lika möjligheter är faktiskt inte samma sak som att aktivt styra och påverka pojkars och flickors studie­intressen.

Då är vi ju där ändå, i det där urspårade 50-50-kravet. Pass på!