Alla är ledsna och Bris vill ha resurser

I det 611:e avsnittet av den animerade tv-serien South Park oroas stadens föräldrar så mycket av mediernas rapporter om kidnappade barn att de skaffar hjälmar som ska spåra just deras telning. Så småningom visar nya rön att det största hotet mot barn faktiskt är deras egna föräldrar. Idiotins cirkel sluts. Föräldrarna skickar gråtande bort barnen ur stan – för deras eget bästa. Frånsett att avsnittet ypperligt skildrar medier och alarmism, så visar det också hur lätt det är att grumla föräldrars förnuft om man bara vänder sig till deras oro.

Bris (Barnens rätt i samhället) har i år kompletterat sin vanliga rapport med en skrift som handlar om organisationens vuxentelefon. I rapporten avhandlas problemområden som skilsmässors efterdyningar och konflikter i tonåren. En kvinna ringer Bris då hon inte kunnat förmå sin dotter att sluta röka. En annan dotter har en dålig pojkvän.

Samtalen kring skilsmässor följer en händelsekurva som antyder naivitet många vuxna. De ringer och frågar hur man bäst berättar för barnen, men längre fram handlar det mest om samarbetssvårigheter med ex-partnern. Ännu lite senare tas de på sängen av att barnen börjar reagera på allt som har hänt.

Den oro som dessa föräldrar känner är högst verklig, men samtidigt kan man skönja orimligt höga krav på familjelivet å ena sidan och en ganska egotrippad inställning å den andra.

Den största orsaken till att vuxna ringer Bris är dock oro för barnens psykiska hälsa. Det måste vara en isande upplevelse att smygläsa sitt barns dagbok och finna tankar på självmord. Samtidigt kan nog den som har tonåren kvar i minnet intyga att sådana anteckningar långt ifrån alltid betyder något.

Viktigast är dock att ha mod att tvinga sig in i barnets världsuppfattning när det behövs. Att döma av Bris rapport är det många som inte orkar göra det. Frånvaron av vuxna behandlades även i förra årets rapport, då det berättades att 20 procent fler mobbade barn slagit larm till Bris (DN 14/2-07). Lite senare presenterades en studie (GP 30/8-07) om barns utsatthet på nätet.

Eftersmaken är nu som då futtig. Alltid efterlyser man samma saker – mer pengar och statliga insatser. Bris problematiserar sällan – trots att de sitter på en guldgruva av titthål in i vardagsrummen. När internet diskuteras vill man ha en ”vuxengaranti”. När fler mobbade barn ringer kräver man fler kuratorer.

Självklart hittar jag även i Bris rapport det omhuldade ”barnperspektivet”, som av Barnombudsmannen Lena Nyberg brukar framhållas som det främsta botemedlet mot nästan allt. I höstas skrev hon (DN 29/11) att vuxna behöver kunskaper om ”barns och ungas levnadsvillkor och om deras egna synpunkter” för att kunna fatta kloka beslut.

Jag är skeptisk. Kunskaperna kommer ofta i alarmförpackning och kan, som i South Park, grumla förnuftet. Problemen som Bris skildrar borde dock föranleda mer diskussion. Varför blir barn allt mer deprimerade, trots att de fått allt större påverkansmöjligheter? Måhända borde vi i stället sluta riva hinder åt dem? Om vuxna berövar de unga det avgörande moment som kallas uppror, så förstör vi den bitterljuva vägen mot vuxenhet.