Obama och Clinton? Som om Wallström skulle välja Persson

Vänskap kan komma plötsligt i politiken. Det gäller också huvudvärk.

När Hillary Clinton lade ned vapnen i den demokratiska tvekampen var det idel lovsånger över Barack Obama. Obama har svarat med att hylla henne. Nu spekuleras det i att Hillary Clinton ska bli vicepresidentkandidat. I själva verket handlar det nog mest om att hon ska få hjälp med att betala sina skulder.

Steget till att Barack Obama ska välja just henne som sin vicepresidentkandiat är väldigt stort. Så här kan det bli i ett ménage à trois:

Bill till Barack i Ovala rummet:
– Hålla där, det där är min stol.

Nej, jag tror inte att Barack Obama kommer att riskera att hamna i den sitsen genom att satsa på Hillary Clinton som färdkamrat till Vita huset. Ett annat skäl är förstås att det inte ökar hans chanser att få flytta in där.

Visst talas det om att Hillary Clinton skulle ­kunna täcka på hans svaga flanker (kvinnor och ­arbetarklass). Det ska dock vägas mot att Obamas främsta tillgång är att inte vara som Clinton. Tänk Margot Wallström och Göran Persson!

Med sitt vaga men karismatiska budskap om förändring skapar Barack Obama en känsla av han ska blir presidenten som låter alla att förverkliga just sina drömmar. För många amerikaner är Hillary Clinton snarare en mardröm. I kampanjen har hon betonat sin erfarenhet, men det är just erfarenheten av henne som avskräcker.

Men ingen skulle nog vara gladare än John McCain om det blev så; paret Obama och Clinton skulle bli ett dreamteam – för honom. Det blir också en lätt match för honom att påminna om att Obama och Clinton står långt ifrån varandra i en rad centrala sakfrågor: vad är det egentligen som gäller?

Jag alltid haft svårt den Hillarykritik som bottnat i att hon vill införa en allmän sjukförsäkring. Värre saker kan man hitta på. Jag ogillar henne av andra skäl. Både på det politiska planet och hur hon är som person. Ögonen är lite väl kalla för min smak; hellre då en medkännande republikan av John McCains slag. Dessutom är det befriande och viktigt att det dynastiska inslaget i amerikansk politik bryts: att presidenten (eller vicepresidenten) inte är en representant för familjen Bush eller familjen Clinton.

Det har känts kul och uppfriskande att demokraternas nomineringskampanj kom att präglas av en kvinnlig och en svart kandidat. De båda är bevis på att USA faktiskt är möjligheternas land.

Oavsett utgången i presidentvalet har de röjt väg för framtiden. Inte minst gäller det Hillary Clinton som visat att kvinnor kan. Hon har visat full beredskap att sätta hårt mot hårt i den internationella politiken. Att den tvekan hänger över Barack Obama kommer att bli ett minus när det drar ihop sig till allvar i striden om Vita huset.

Nomineringskampanjen – inom både det republikanska och det demokratiska partiet – har illustrerat en styrka i amerikansk politik som ibland ger den en extra vitalitet. Den ger plats för överraskningar. Hillary Clinton hade redan innan primärvalsäsongen börjat fila på sitt installationstal. Barack Obama fick fart på sin kampanj genom växande gräsrotsentusiasm.

Rudy Giuliani var skyhög favorit på den republikanska sidan, men föll snabbt och hårt. John McCain betraktades först som en föredetting.

Hillary Clinton och Barack Obama är exempel på det som gör USA dynamiskt: viljan och förmågan att förnya sig själv. Det har vi också exempel på ­
i Europa, men här är processerna mer elitstyrda och en 72-åring som John McCain skulle ha varit uträknad på förhand.