Vi som får skriva och tala

I dag påminner SvD och flera andra tidningar i Sverige om vikten av tryck- och yttrandefrihet. Små annonser här och där påpekar att vore det inte för denna viktiga frihet skulle många av de texter du läser inte komma till, eller kanske faktiskt skrivas, men censureras eller innebära livsfara för skribenten.

Det är oerhört lätt att ta tryck- och yttrandefriheten för given. Här i Sverige har den funnits där, inom munnens och pennans räckhåll i hundratals år.

– Jag kände till riskerna, men jag kunde aldrig tro att resultatet skulle bli så allvarligt, säger Li Changqing, som DN berättar om i dag.

Man vet, men kan ändå inte tro att några förlupna ord verkligen ska kunna vända upp och ner på hela tillvaron.

Men det kan de. Efter tre år i fängelse vet Li Changqing alltför väl vad sådant kan kosta och fortfarande präglas både hans och hans familjs liv nu av ständig vaksamhet och försiktighet.

Det räcker att scanna av de senaste dagarnas nyhetsflöde för att förstå hur privilegierad den som lever i en fullfjädrad demokrati är.

28 journalisters liv har krävts i världen bara under det senaste halvåret och vi behöver inte gå så långt som till de släckta liven.

Under helgen har den afghanske journalisten Sayed Parwez Kambakhsh, redan dödsdömd för blasfemi, lagts in på sjukhus efter att ha torterats av polis.

En av Zimbabwes oppositionsledare arresterades också i helgen för att ha skrivit en kritisk artikel. Anklagelserna mot honom är att han spridit falska nyheter när han bland annat skrivit att presidenten Robert Mugabe kört landets ekonomi i botten. Exakt vad som var falskt i påståendet beskrivs inte närmre, och nog undrar man…

Vi som får skriva. Vi som får tala. Det är vi som måste slå vakt om yttrande- och tryckfriheten. Det är därför glädjande att höra att Uppsala kommun i dag beslutat dra sitt strå till stacken genom att ge författaren Taslima Nasrin från Bangladesh fristad. Med två fatwor över sig behöver hon det verkligen.

Yttrandefriheten behandlas ofta med ett slags bortskämdhet i demokratierna. Vi tummar på den, misshandlar den och villkorar den på olika sätt. Vi tillåter oss att filosofera kring ett antal om och men. Vi ställer, på fullaste allvar, frågor i stil med ”Kan man ha yttrandefrihet om..?”

Jag finner det obehagligt. Yttrandefrihet och tryckfrihet är inga dekorativa tillägg till demokratin. Det är, i ordets allra mest bokstavliga mening, grundläggande.

Utan den, ingen demokrati.

Vi som får skriva och tala måste komma ihåg detta sammanhang och påminna om det. Både när det är uppenbart så det isar i märg och blod – som i ovan nämnda fall – men också när det är lite mindre tydligt.