Om femton dagar är det FRA-omröstning

Det är ett grepp du har sett många gånger på filmduken. Soldaten som i ett avgörande ögonblick trotsar det buskbrynta, cyniska befälet och följer sitt hjärtas order i stället för sin överordnades. Du är alltid på den där soldatens sida.

Som medborgare i ett samhälle har du gett upp ett antal friheter i utbyte mot ett ramverk av tryggheter och rättigheter. Den uppgörelsen är vi alla med på, men vi inser samtidigt att ramverk aldrig kommer att kunna lösa varje situation. Ibland måste reglerna böjas eller brytas.

Därför hejar du på soldaten. Det betyder inte att du tycker att ett försvar generellt ska fungera efter en ”gör som du vill-princip” – det betyder bara att du är vän av undantaget som bekräftar regeln.

Det är jag. Därför är jag också emot förslaget om att FRA ska få avlyssna all tele- och internettrafik som passerar landets gränser. Därför borde alla vara det.

I helgen var det demonstration på Medborgarplatsen här i Stockholm mot den nya lagen, som klubbas den 17 juni. I debatten om FRA uppehåller vi oss gärna vid talet om vad FRA kommer att få göra. Den infallsvinkeln är en sanning med modifikation. Under helgens torgmöte spelade Piratpartiets Rickard Falkvinge upp ett samtal som han haft med FRA:s förre överdirektör, i vilket denne säger att ”uppgiften” (att avlyssna telefonsamtal) ”har funnits tidigare, men på det här sättet blir den laglig”.

Enda tidningen som i skrivande stund har rapporterat om saken är Computer Sweden.

FRA är helt enkelt ingen kioskvältare. Frågan är svår, krånglig och ointressant för de flesta.

– Här finns bara rent mjöl, tänker vi alla och glömmer bort att staters uppfattning om vad som är rent mjöl kan variera ganska kraftigt över tid och genom rum.

För visst är Sverige stabilt intill tristessens rand, men lagar bör stiftas med längre tidsperspektiv än så. Särskilt lagar som tafsar på medborgarnas integritet.

Egentligen är det inte särskilt förbluffande att ”uppgiften” avlyssning funnit på FRA förut. Det skulle förvåna mig storligen om det inte smyglyssnats lite nu och då. Vi har en IB-affär bakom oss i närtid. Bara den ger en vink om hur säkerhetsarbete bedrivs – och alltid har bedrivits. Delvis öppet och korrekt, delvis i skuggigare marker. Det ligger i arbetsområdets natur och är inte något som egentligen överraskar.

Vår samtid ärar genomskinlighet och insyn. Allt ska vara genomskinligt och tanken är förstås god. Säpo har sedan något år tillbaka föresatt sig att de ska vara öppna och erbjuda oss insyn. Det är förstås ett i allt väsentligt gott initiativ, men det får mig ändå att höja roat på ögonbrynen.

Vad inbillar vi oss, egentligen? Om Säpo ska vara genomskinligt, måste vi då inte starta en ny, lite hemligare säkerhetspolis?

Naturligtvis övervakas vi. Regler böjs och bryts, sedan får vi avslöjanden, skandaler och efterföljande granskningsprocesser. Det ingår i spelet. Det viktiga är dock att integriteten får fortsätta vara högsta hönset bland principerna. Det är så vi garanterar medborgarna schyssta spelregler. FRA-förslaget bryter den maktbalansen, till medborgarnas nackdel. Undantaget blir regel och integriteten förtvinar.

Det räcker att en handfull borgerliga riksdagsledamöter uppammar modet att trotsa partipiskan, så slipper vi det här.

Jag går ner på knä, herrar och damer på taburetterna. Ni har femton dagar kvar att fundera.

Var den där soldaten! Tryck nej.