Du måste inte prata

”Det kan vara bra att hålla sina känslor för sig själv efter en kris. Man behöver inte alltid prata om och bearbeta det man upplevt, ibland klarar man sig till och med bättre om man inte pratar om svåra upplevelser.”

Jag lystrar omedelbart. Ord som normalt brukar sammanfogas till en helt annan betydelse ljuder från radion. De sa verkligen det där. Man måste inte prata om allt. Ibland är det bra att låta bli.

Det hela är dessutom bekräftat i en ny amerikansk studie i tidskriften Journal of Consulting and Clinical Psychology, berättar Vetenskapsradion.

Gud så skönt.

Så intervjuas Christina Fischler. Hon är neuropsykolog på Karolinska Institutet och tycker liksom jag att det är skönt att studien blivit till. Det bekräftar ”det som forskarna länge vetat”, säger hon och förklarar vidare att ”inom allmänheten däremot är missuppfattningen utbredd” samt att ”den missuppfattningen leder till att många mår dåligt av att de tror att de reagerar på fel sätt efter en svår händelse.”

Jag blir nästan förbannad. Hur länge har vi inte fått höra en enda version av hur kriser ska hanteras? Att allt ska ut. Att proffs måste till. Att alla lock är dåliga. Att du själv inte kan klara av att hantera dig själv.

Jag minns väldigt tydligt en morgonsoffa i TV. Det var strax efter tsunamikatastrofen, och ännu ett morgonprogram gästades av några av alla de överlevande svenskar som kommit hem. En kvinna och en man, mer än så minns jag inte. De hade varit mitt i kaoset, men klarat sig. Nu konstaterade kvinnan helt torrt att hon nästan blev irriterad av alla påbud om krisgruppsnärvaro som regnade över henne. Hela tiden ifrågasattes hennes val att låta bli, till en punkt där det nästan blev skambelagt.

Hon var ju bara glad att hon hade klarat sig! Det kan faktiskt räcka så. Och detta har tydligen forskarna länge vetat.

På tiden då att de meddelade det till oss andra.