En ljusnande framtid för lärarnas status

Närhelst man ser utbildningsminister Jan Björklund tala inför lärare applåderar de hänfört. Det är inte för att de längtar efter batonger och skamvrår, utan för att de inte hört mycket konstruktivt sägas under tidigare regeringar.

Det gör förstås Alliansens jobb enkelt. Det är lätt att göra rätt när det mesta har varit fel. Således har också varenda utredning som tillsatts på skolområdet ackompanjerats av direktiv vars ordalydelse nästan kunnat läsas som en ironisk men sorglig skrattspegel av tidigare regeringars politik.

Utredningen om mål och uppföljning i grundskolan föreslog i maj 2007 att ”Kursplanerna ska innehålla syftet med ämnet, mål för undervisningen, huvudsakligt innehåll samt grund för bedömning”. En dryg månad senare lyfte tidigare utbildningsministern Lars Leijonborg upp ­gedigna ämneskunskaper i direktiven ­ till en ny lärarutbildning.

Stapla dessa självklarheter på hög och du förstår vad vi har bakom oss. Samma sorgliga insikt infinner sig när man läser gårdagens levererade förslag om lärarlegitimation och skärpta behörighetsregler från utredaren Jörgen Ullenhag. För det är klart att vi vill ha välutbildade och auktoriserade lärare.

Överlag är det system som Ullenhag föreslår en ordning där karriär och utbildning kopplas samman. En nyutexaminerad lärare har inte nått sin slutstation, utan har flera möjliga steg framför sig. Efter det obligatoriska provåret, vars godkända ­genomförande är ett krav för att få sin lärarlegi­timation, finns fler kliv att ta på karriärstegen. Det är en klok inriktning, som sporrar. Här tål det ­påminnas om att kompetens även bör synas i lönekuvertet.

Utredningens förslag innebär alltså en rejäl ­statushöjning för lärarna. En lärarlegitimation, ­utfärdad av Skolverket, talar om vilka ämnen och årskurser som läraren är behörig att undervisa i.

Lärarförbundets vice ordförande Ann-Charlotte Eriksson luftade i går oro över att förslaget innebär en återgång till indelningen låg-, mellan- och högstadielärare, i stället för nuvarande 1-7 och 4-9-lärare. I själva verket är detta en av ­utredningens styrkor. De pedagogiska ­utmaningarna för en ­lärare i en etta är långt­ifrån desamma som för läraren i ­sjundeklassen och det finns inga fördelar med att ha ett system som blundar inför detta faktum. ­Bättre då med en tydlig uppdelning samt inbyggda bryggor som möjlig­gör att en ­utbildad mellanstadielärare ­enkelt kan höja sin kompetens och undervisa i högre årskurser.

Utredningens största brist är egentligen det faktum att man på ett väl smidigt sätt tar sig igenom problemet med den hårt ­kritiserade lärarutbildning vi haft och ­fortfarande har. För redan verksamma ­be­höriga lärare är huvudprincipen när ­legitimeringen startar i januari nästa år att de ”behåller den behörighet att undervisa som de fick när de tog sin examen”.

Var och en som följt skoldebatten inser nog att den problemgrupp (4 600 förskollärare och 15 300 lärare med tillsvidareanställning, men utan examen) som faktiskt adresseras av utredningen inte är det enda problemet. Att dessa erbjuds en övergångsperiod på åtta år för att komplettera sin ­behörighet är bra, men hur gör vi med alla de ­lärare som har en examen, men som ändå inte ­håller måtten?

Vi kan nog kallt räkna med att satsningen Lärarlyftet kommer att behöva ett par slantar till.