Var lugn – genuspengarna kommer att rulla in

Vilken fantastisk analys. Utan ett uns av tvivel lägger doktoranden modell ung röd arg kvinna ut texten om vad det betyder att vara radikal, postdisciplinär och institutionaliserad.

Genusvetenskapen är visser­ligen inte uppförd på forskningsrådets, eller om det nu var vetenskapsrådets, lista. Men, konstaterar doktoranden nöjd, till vårt ämne är knutet både fasta tjänster och ett hus så jo – genusvetenskapen är institutionaliserad.

En institution kan så klart vara radikal. Exempelvis om vi (doktoranden och hennes kursare, alltså ) börjar säga att vi är en disciplin i forskningens framkant.

Behåller man sedan disciplinen trots att man organiserar kunskapen på ett nytt sätt, då är ­genusvetenskapen också postdisciplinär!

Intersektionalitet är ett annat gångbart ord i genusvetarkretsar. Fråga mig inte vad det innebär. Kanske säger just den omständigheten också något om genusämnets existensberättigande när själva debatten om vad som ligger i frontlinjen för genusvetenskapen överstiger till och med min fattningsförmåga. Trots att jag själv är kvinna och någorlunda bekant med ämnet.

Det var alltså i tisdags som jag satt bänkad och stundom däckad i den anrika Kulturens hörsal tillsammans med ett 60-tal kvinnor och en handfull män. Män av det där lätt identifierbara slaget som attraheras av kvinnokampen.

Värdinna denna jubileumsdag tillägnad genusvetenskapens 30 år var ingen mindre än professorn själv: Tiina Rosenberg.

Det ska sägas med en gång. Rosenberg gör sig sju gånger bättre som professor än vad hon gjorde sig som militant frontfigur för Feministiskt initiativ.

Om det var av rädsla för sänkta­ forskningsanslag som professor Rosenberg snabbare än kvickt fångade ordet efter den flummigt metaanalyserande doktoranden, vet jag inte.

Men visst var det klokt gjort av Rosenberg att snyggt tona ner den världsfrånvända begrepps­­­exer­cisen.

Trots sin ”queera” inställning till vad som är normalt – eller just därför – inser Tiina Rosenberg poängen med att normalisera sitt forskningsfält.

Hon gör det genom att metodiskt framställa ”genus” som ett kunskapsområde utsatt för samma konkurrensvillkor som alla andra vad gäller forskningsanslag och tjänster.

Smart. En smartness som inte blir mindre av att Rosenberg trummar in att hon och forskarkollegerna sysslar med elitverksamhet.

Och var så säker: Genuspengarna kommer att rulla in även med den borgerliga regeringen. Jag har kollat med forsknings­minister Lars Leijonborgs medarbetare på utbildningsdepartementet.

Där bekymrar man sig inte nämnvärt över att genusforskningen har en tung ideologisk slagsida med tydliga kopplingar till socialdemokrati och radikalfeminism.

Själv tycker jag att det rent ut sagt är för jäkligt att kvasivetenskapliga rön och påstått självförklarande begrepp som könsmaktsordning ska fortsätta att ligga till grund för den svenska jämställdhetspolitiken.