PJ Anders Linder
Miljöpartiet och de borgerliga är överens: Även Sverige bör ha en författningsdomstol. Även hos oss är det viktigt att lagar står i samklang med grundlagen. Även hos oss ska det finnas domare som ser till att riksdagens lagstiftande politiker följer spelreglerna som de själva har ställt upp.
Stärkt lagprövning är en av de tolv goda idéer som ledamöter i Grundlagsutredningen från Alliansen och mp lägger fram på DN Debatt (20/5). Bland de övriga finns sådant som stärkt skydd för integriteten, personval och skilda valdagar för valen till riksdag och kommun.
Efter tre år av grundlagsutredande drar det ihop sig till beslut. Vid årsskiftet ska det finnas skarpa förslag till hur regelboken för vår framtida demokrati ska utformas. Att döma av reaktionerna på de tolv förslagen i går innebär det att flera decennier av försummad konstitutionell debatt behöver komprimeras till ett halvår. Milde himmel vilken torftighet!
Partiledaren och riksdagsmannen Lars Ohly säger så här om författningsdomstol (Ekot 20/5): ”Där är vi väldigt starkt principiellt motståndare till att vi ska sätta någon sorts koppeltvång på demokratin så att vi har jurister som bestämmer vad politiker ska besluta om.”
Såvitt jag förstår innebär det att Ohly och hans parti är ”starkt principiellt motståndare” till att vi har en grundlag över huvud taget. En majoritet ska aldrig vara bunden av några långsiktiga spelregler utan ha rätt att vad som faller den in. Det ligger inte mycket till rättsstatlighet i en sådan hållning, och att Lars Ohly hyser den är kanske snarare dystert än överraskande.
Desto bedrövligare är det att höra Uppsalaprofessorn Barry Holmström säga till Ekot att det är fel med författningsdomstol eftersom domare inte avkrävs ansvar i val: ”I en domstol kan man inte argumentera om beslutet är rätt eller fel. Den ska man bara buga inför.”
Lagstiftarna ska bara vara underkastade sin egen goda vilja: Ohly den andre har talat. Om det här perspektivet är allmänt spritt i det statsvetenskapliga Sverige så har vi rört oss en mycket kortare sträcka från 1970-talets politiserade demokratisyn än vad jag vågat hoppas. Om detta är vad blivande statstjänstemän får lära sig vid universitetet är det inte så konstigt att Gunnar Strömmer och hans Centrum för rättvisa har fullt upp om dagarna.
Hur reagerar då s-ledamöterna i utredningen på det blågröna initiativet? Morgan Johansson var lika yrvaken som förbittrad: ”Sverige är ingen bananrepublik.” Men det utfallet visade sig varken handla om lagprövning eller integritetsskydd utan om att han anser det vara otänkbart med någon grundlagsförändring där inte s är med på noterna.
Självklart är det önskvärt att det finns brett stöd för de långsiktiga spelreglerna. Men, nej, Morgan Johansson, det är ingen rimlig definition av bananrepublik att socialdemokraterna inte får sin vilja fram. Skulle partiet sätta sig på bakhasorna alldeles är det inte orimligt att gå det emot. Även om statsministern manar till enighet ska varken s eller någon annan ska ha vetomakt.
Gårdagens initiativ och motreaktion tydliggör två intressanta saker. Dels att miljöpartiet inte har lust att bli taget för givet av storasyster SAP. Dels att s har missat renässansen för fri- och rättigheter och hamnat i ett författningspolitiskt bakvatten.