Samma aningslöshet om försvaret nu som då

”Något direkt hot mot Sveriges oberoende och territoriella integritet kan för närvarande icke skönjas.”

Så stod det i försvarspropositionen. 1925.

Man hittar citatet i en utmärkt artikel om försvarspolitiken av Per T Ohlsson i dagens Sydsvenskan. Han fortsätter: ”Då, efter första världskriget, skulle den eviga freden garanteras av Nationernas förbund, NF. Elva år senare, när situationen förändrats, inleddes en svensk upprustning. Den fullbordades 1947. Två år efter andra världskrigets slut.”

Den parlamentariska försvarsberedningen nu – ”ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt riktat mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid” – låter precis som försvarspropositionen då. Politikerna gör sitt yttersta för att tolka allting till det bästa och saknar fantasi och politisk vilja att inse att världen kan förändras. Moderater och miljöpartister faller varandra om halsen. Eftersom hotet om sovjetisk invasion inte längre existerar tror man att det är slut med hot mot Sverige, och att försvaret helt kan ägnas åt Afghanistan och Kosovo. Det är bedrövligt kortsiktigt, och skuldbördan faller särskilt tungt på de borgerliga som åtminstone brukat hålla sig med en försvarsvänlig retorik. Fast nu måste man förstås ställa sig frågan vad alla ord har varit värda.