Besök hos public service

I morgon gör undertecknad debut i Godmorgon världen i P1. Det är nervöst nog som det är, men så hade jag dessutom oturen att ramla över den här beskrivningen hos en blivande SvD-medarbetare, om vilken upplevelse jag eventuellt har att vänta.

”Jag kom dit kl 17.30 och tänkte att jag skulle köpa mig nåt ätbart i den stora kiosken där, men ALLT var nersläckt! Kl halv sex en vardag. För att alla hade stämplat ut och gått hem. Det var stendött i hela byggnaden. En vakt släppte in mig, han mumlade: ”du går bort till stenväggen, där du tar hissen upp”.

Det ekar i de jättelika korridorerna, varför detta jättelika hus? Jag går förbi ett stort rum där det endast står en rullstol och en bår. Känns som en Roy Andersson-film.

Jag tar hissen upp och kommer ut mitt i en redaktion och INGEN (ingen!) tittar upp. Så surealistiskt (ursäkta stavningen så här på morgonen framför barnkanalen). Jag försöker med ett litet ”hallå”. Ingen reaktion. Efter ett tag kikar en tant över sina glasögon och säger ett otrevligt: ”Vem ska du träffa?”

”Jag ska vara med i morgonpasset.”

”Näää det är inte här, åk upp till plan 4.”

”Men vakten sa…”

”Plan 4.”

Sen tittar hon ner och tänker inte hjälpa mig nåt mer.”

Nej, det låter ju inte direkt som sinnebilden för ett levande, sprudlande medieföretag.

Nåväl. Kanske är det piggare på morgnarna?

Jag sätter mitt hopp till det.