Bjjörn Ulvaeus
Per Gudmundson skriver i SvD (12/5): ”En sak är säker. Folk kommer inte att sluta använda musik på internet. Precis som de inte slutade att gå på disco.” Han refererar till SVT:s Rapport 17 maj 1979, där det berättas om diskotekshotet: ”Diskoteksmusiken på grammofon håller på att konkurrera ihjäl dansbanden.”
Han har förvisso rätt i att dansbanden den gången överlevde hotet och att folk fortsatte att gå på diskotek och att samma sak kommer att ske med nerladdad musik, nerladdningen är här för att stanna. Frågan är inte om det kommer att finnas musik att ladda ner, utan vilken musik det kommer att finnas. Gamla klassiker som alltid så klart, men den nya musiken hur ska den låta? Klassikerna är nästan alltid skrivna av sådana män och kvinnor, som kunnat ägna lång tid åt att odla sin talang. De hade råd att göra en karriär av sitt komponerande och textförfattande. Hur blir det om förutsättningarna för såna karriärer försvinner eller åtminstone drastiskt försämras? Jag har inget svar på den frågan, men vill gärna försöka belysa den ur en vinkel jag själv känner till.
Jerry Leiber och Mike Stoller skrev bl a Jailhouse Rock och Hound Dog till Elvis Presley. Under en lång karriär producerade de skivor och skrev musik till Elvis och andra artister. Totalt beroende av upphovsrättsersättning när de sångare som sjöng deras sånger reste på turné och tjänade pengar på det sättet. Vår egen Max Martin, som skrivit moderna popklassiker som Oops! I did it again! till Britney Spears, måste lita till upphovsrätten när Britney drar in miljoner tack vare hits Max skapat åt henne. Det finns många, många fler, men de här båda får tjäna som exempel på skivproducenter/låtskrivare som inte samtidigt är artister och som därmed gjort sina karriärer enbart tack vare en fungerande upphovsrätt.
Friheten på internet kommer att bestå. Så måste det naturligtvis vara. Nätet är ju, när allt kommer omkring, det bästa som hänt demokratin sen atenarna började rösta. Intrång i den personliga sfären där måste begränsas så långt det bara går. Detta givet, så kommer då frågan: Hur skapar man förutsättningar för ett låtskrivarlöfte att få betalt så att han/hon kan leva på det sin prestation? Och att grundligt lära sig hantverket så att hon vet hur man fångar en undflyende melodi när den flyger förbi.
Vill vi ha ett system med mecenater tillbaka? En generös och rik musikälskare, som står och tittar över axeln på en när man arbetar och som har synpunkter på slagkraften i refrängen eller som bara vill att man ska skriva om olycklig kärlek. Det hände Benny Andersson och mig en gång för längesen när vi inte hade den ekonomiska och konstnärliga frihet, som vi senare gudskelov skulle få. Det kom ett påbud från skivbolaget i Japan, där vi just hade haft en hit. Dom ville ha en uppföljare och lät meddela att nästa sång måste handla om ”rost rove” (lost love). Vår stolthet förbjöd oss naturligtvis, om jag minns rätt, att falla för frestelsen, trots att det säkert fanns en substantiell morot med i spelet. En prostituerad låtskrivare är naturligtvis per definition inte sämre än någon annan, men att kröka rygg kan nog så småningom avspegla sig i bristande djärvhet i skapandet.
Det är klart att underhållningsindustrin måste förändras i takt med att våra konsumtionsvanor på internet. Och den har varit förvånansvärt trög i starten, det tror jag att dess egna företrädare också håller med om. Fildelarkulturen är så etablerad att vi måste räkna med den som ett faktum. Men om det ska betyda att upphovsrätten blir irrelevant, så kommer en utarmning att ske.
”Ja, ja”, säger någon, ”han tycker bara att det var bättre förr.” Nej, det var inte bättre förr, men det riskerar att bli sämre än nu. Låtskrivande kan vara en hobby, det kan också vara ett yrke, för en del till och med ett kall. Sen upphovsrätten kom till har de som är särskilt begåvade i denna konstart kunnat ge den så mycket tid som den kräver för att blomstra. Många vackra visor har det blivit, visor som annars aldrig skulle ha hörts av människoöron.