Jakten på ”de gynnade”

I dag är socialdemokraternas nya jobbpolitik i fokus. Maud Olofsson kallar den ”en hyllning till alliansen” och även om det är en klar överdrift har hon en poäng i att mången idé är lånad.

Under lång tid har socialdemokraterna försökt sig på det här med att vara småföretagarvänliga. Det har inte gått så himla bra och hitintills finns inga övertygande exempel på att det ska gå bättre den här gången. Sahlin vill säkert småföretagarna väl, men i hennes parti finns fortfarande en vittbredd inställning som kan sammanfattas i att man, trots försöken att omfamna entreprenörerna, ändå uppfattar företagaren som en av ”de gynnade”.

Så länge denna uppfattning dominerar är någon verklig förändring av s-politiken inte möjlig. Behovet av att ständigt dela in världen i gynnade och missgynnade skymmer (s)ikten, eller snarare, snor fokus.

Stig-Björn Ljunggren berättar på sin blogg att han har ”debatterat ”klyftor” med lite s-folk på nätet de senaste dagarna” och han är inte särdeles nöjd med resultatet. Återigen är det ett envist felfokuserande som spökar inom s. Ljunggren beskriver att det:

”råder en monumental socialdemokratisk uppfattning om att det är KLYFTORNA – inte nivåerna och möjligheterna – som är det centrala. Att fördela rådande välfärd på ett så likvärdigt sätt som möjligt är fixpunkten, medan tanken på att skapa dynamik som ökar den totala kakan fallit undan. Själv vet jag inte hur många gånger jag försökt sticka hål på det felaktiga tänkandet, men det är som att ropa ner i en säck potatis.

Jag ser inte samhällsklyftorna som ett problem. Att några tjänar mer gör inget om de som tjänar minst har en anständig standard – OCH möjlighet att förändra sin egen välfärd och därmed bidra till att den totala välfärdskakan växer. Det viktiga är att det är ärligt spel som ligger bakom om någon tjänar pengar och skaffar sig en hederlig ansamlad förmögenhet. (—) Klyftor är inget problem.”

Det hänger ihop.