Försäkringssjälvmord, stolar och fåtöljer

Försäkringssjälvmord. Lägg det ordet på minnet, ty du lär få höra det igen. När riksdagens socialförsäkringsutskott ställde till med en öppen utfrågning om de nya reglerna i sjukförsäkringen i tisdags dryftades risken för sådana självmord av stressforskaren Töres Theorell.

Vad är ett försäkringssjälvmord? Jo, det är det självmord som inträffar när en psykiskt instabil person blir felbedömd, på grundval av denna felbedömning nekas sjukskrivning och därför tar sitt liv.

Theorell må vara professor emeritus i psykosocial medicin, men nu begriper jag faktiskt ingenting. Menar Theorell att vi ska basera vårt sjukförsäkringssystem på att det finns en risk att felbedömningar sker? Borde vi inte snarare rikta vår uppmärksamhet mot felbedömningarna i så fall?

Theorell konstaterar vidare att han blir ”starkt oroad över att människor som behöver vara sjukskrivna inte kan vara det. På sikt kan det bli en risk för folkhälsan.”

Nu är det i och för sig väldigt många saker som enligt Theorell kan påverka folkhälsan. Strax före omröstningen om EMU skrev Theorell med flera kollegor under ett upprop på DN:s debattsida (3/9 2003) i vilket ett eventuellt ja till euron utpekades som riskfaktor för folkets hälsotillstånd – ett debattinlägg som sedermera kritiserades av bland andra folkhälsoprofessorn Hans Rosling.

En gång för alla. Tanken med att förändra sjukförsäkringssystemet är inte att sjuka människor inte ska få vara sjukskrivna, utan att de ska få rehabilitering och bli friska. Det ligger något grundläggande tokigt i en kritik som hänger upp sig på tanken om att all sjukdom ska bestå. Självklart finns det obotliga sjukdomar, men sjukförsäkringen är ett system som måste korrelera med normalfallet. Den som faller mellan stolarna där bör fångas upp i en helt annan fåtölj.