Ett myller av stöd ger myllrande kultur

Kulturdebatten har varit het ända sedan maktskiftet. Den stundtals aggressiva misstron från kultursektorn har fått borgerligheten att ta tag i kulturpolitiken och i går presenterade moderaterna i riksdagens kulturutskott ett antal förslag till en ny borgerlig kulturpolitik i rapporten ”Kulturen 3.0”.

Exemplet Storbritannien lyfts fram som ”förebild i synen på den kreativa sektorns betydelse”. Det må vara torra ord för vad som sker i denna ”sektor”, men inspirationskällan är god. I Storbritannien har man satsat inte minst genom att tvinna kulturen med utbildning och forskning. Under socialdemokratin har detta samband varit otydligt, men faktum är att med en skarpare utbildningspolitik läggs också grunden till kulturintresset.

Samtidigt bör man minnas att Sveriges publikunderlag inte är Storbritanniens och att de svenska kulturskaparna inte är britter. Konstnärerna på hemmaplan har en annan inställning till vad kulturpolitiken bör erbjuda dem. Visst finns ett riskmedvetande även här, men det är underdimensionerat. Inte minst konstnärer utbildade vid de statliga konstakademierna ser ibland sin genomgångna utbildning som ett statligt löfte om att deras verk och värv ska efterfrågas. Krocken med verklighetens krassa konkurrens sker varje dag och gör ingen glad – vare sig kulturskaparna eller skattebetalarna. Självklart vare sig kan eller bör staten lova konstnären framgång.

Socialdemokraterna har med sin kulturpolitik försökt göra alla nöjda, vilket i längden innebär att allt blir eftersatt, underfinansierat och att alla känner sig förfördelade.

Kulturen behöver mätta mun efter matsäck. Det måste inte betyda nedskärningar, men däremot att stöden blir färre och större. Förlusten med detta skulle – med en i övrigt orörd kulturpolitik – bli ett mindre myllrande utbud. Det vore förstås trist, men scenariot gäller bara om kulturpolitiken i övrigt förblir orörd – och det bör den inte bli.

Rapporten framhåller att enskildas kulturkonsumtion redan idag bidrar till kulturen med mer än dubbelt så mycket som de statliga och lokala stöden. Det är ett faktum att minnas när debatten låter som om kulturen står och faller med staten.

Dock har staten ett ansvar som är såväl bevarande som framåtsyftande. När det gäller det senare har moderaterna idéer kring vad som kan ersätta att stiftelsen Framtidens Kulturs medel (från upplösta löntagarfonder) tagit slut. En idé är att avskaffa spelmonopolet och låta spellicenser bekosta inte bara idrott, utan också kultur. Gott så. Liksom när det gäller sponsringen har idrotten här haft en fördel som gott kan luckras upp.

I rapporten märks också viljan att göra företags och privatpersoners sponsring av kultur avdragsgill. Här finns förutsättningar för rejält myller och en sådan vilja skriver vi gärna under på – med tillägget att det vore skönt att slippa höra fler borgerliga viljeyttringar av samma slag. Sluta föreslå och genomför saken i stället!