Kvinnokampen är större än feminismen

Vi yrkar att förkortningen hbt byts ut mot hbtq (homo, bi, trans, queer) i Feministiskt initiativs alla skrifter inklusive stadgar. Det skriver två medlemmar i en motion till Fi:s extrakongress i Umeå i helgen. Motionärernas motivering till att bygga ut bokstavskombinationen med q är att Fi genom att inkludera queer på ett tydligare sätt skulle bejaka den mångfald av sexuella läggningar som finns. Samtidigt som Fi:s ställningstagande och kritik mot heteronormativiteten som genusskapande struktur skulle bli tydligare.

En kallsinnig Fi-styrelse med Gudrun Schyman i spetsen föreslår att helgens kongressande ombud ska lägga motionen till handlingarna eftersom Hbtq-frågan inte är tänkt att avhandlas denna gång. En bidragande orsak kan nog vara att kryptiska bokstavskombinationer genom vänsterns hela tragiska historia har fungerat uselt som röstmagneter. Och är det något som Fi behöver när man, om styrelsen i helgen får som den vill, ska ställa upp i Europarlamentsvalet 2009 och i riksdagsvalet året därpå, så är det fler röster än de 0,68 procent som man skrapade ihop i förra valet.

Feminister av alla slag har varit duktiga på att exkludera kvinnor, för att inte tal om män som inte på pricken tänker och tycker som de själva. Vi är många som vill jobba mot mäns våld mot kvinnor utan att bli kallade annat än medmänniskor. Man behöver till exempel inte vara feminist för att tycka att staten borde ta ett större ansvar för att hotade och misshandlade kvinnor och deras barn verkligen får den trygghet de behöver. Eller göra mer för att få bort de sista löneskillnaderna mellan könen. Över huvud taget är vi rätt många som vill verka för rättvisa mellan människor utan att köpa mantrat om manliga strukturer som förtrycker kvinnor.

Faktum är att det var ett tag sedan det upplevdes som fräscht och frimodigt att komma ut som feminist. Fråga inte mig om strömkantringen hänger ihop med att det politiska avantgardet det senaste året har lagt krutet på annat, könsneutrala äktenskap till exempel. Eller att ledande manliga politiker har sabbat begreppet genom att också de deklarerat sig som feminister. Till det kommer att allmänmänskliga fri- och rättighetsfrågor (Burma, Kina, Zimbabwe) dessbättre har kommit mer i ropet än den enögda feministiska kampen.

Finns något större värt att sträva efter än jämställdhet? Ja, svaret är jämlikhet. Honnörsordet står för allas lika rätt, oberoende av samhällsställning, ekonomi och, just det, kön.

Jämlikhet står därmed för en överordnad och långt djärvare rättvisetanke som inte ängsligt med millimetermått räknar uttag av föräldraförsäkringen, vem som diskar respektive städar i hemmet, eller var det nu kan vara.

Från stort till smått: Vänsterpartiet och mp har motionerat om saken, och nu flaggar regeringen för att Vägverket inom kort ska göra upp med gamla könsroller på trafikmärkena. Herr Gårman ska i jämställdhetens namn få sällskap av en kjolklädd Fru Gårman. För mig låter det varken jämställt eller modernt, bara tramsigt. Långbyxor passar sedan generationer lika bra för bådan könen, och nog vore det ett steg tillbaka om en kjol och en frutitel ska symbolisera dagens kvinnosläkte. Men vad bekymrar det dagens jämställdhetsfundamentalister?