I Sörgårdens trakter

När jag i en generellt hållen diskussion har sagt till vänner som vuxit upp med bara sin ena förälder att jag tror att det bästa för ett barns utveckling är om föräldrarna håller ihop har jag ofta fått en upprörd reaktion. Vännen går på defensiven, upplever det som om jag sagt att han eller hon inte är optimalt utvecklad.

Fast det är ju inte det jag säger och det har verkligen inte varit det jag menat. Visst är det så att en skilsmässa ibland är enda lösningen. Det motsäger jag inte. Men det allra allra bästa är ändå när föräldrarna håller ihop och vare sig slåss eller bråkar.

Det kan man förstås kalla en naivt idyllisk sörgårdsförhoppning. Eller också kallar man det lyckosamt utfall. I alla händelser torde det inte vara så rysligt kontroversiellt att säga att det är det bästa. Men det är det.

”Vi argumenterar inte för Sörgården” skriver Alf Svensson och Mikael Oscarsson i sin artikel på DN Debatt.

Jag tänker att om man ska skriva ett brandtal för familjen bör det nog göras utan brasklappar.

I någon mening bevisar förekomsten av den där brasklappen också Svenssons och Oscarssons poäng. För visst har de rätt i att det ofta talas i nedsättande ordalag om familjen.

Normen ska brytas ner och då är det enklast att göra hela paketet suspekt. Bakom fasaden döljer sig stela känslobefriade relationer, slentrian eller kanske rentav otäcka källare. Att inte låtsas om det obehagliga är naivt. Jamen, förstår du inte själv att det inte finns något sådant som en perfekt familj!?

För att undgå beskyllningar om sådan naivitet visar sig alltså även familjens försvarare villiga att tala en smula nedsättande om sina egna ideal. Nej, nej, vi menar inte Sörgården.

Johodå mina herrar, det menar ni! Skippa brasklapparna. Det är inget fel på Sörgården. Det är verkligen inget fel på att en familj håller ihop, även om den inte är skinande perfekt.

Men så har vi ju det här med att välja sina strider. Ty Alf Svensson och Mikael Oscarsson argumenterar inte bara för en uppvärdering av familjen. De ropar inte bara på statlig hjälp i form av äktenskapsrådgivning.

Deras insatser syftar enkom till en sorts familj – den som består av mamma-pappa och barn. Till stöd för detta urval anförs en undersökning, som säger att 87 procent av svenska folket anser att barn har en ”grundläggande rättighet att så långt det är möjligt växa upp med sina två biologiska föräldrar”.

Det är dock ganska lätt att stämma in i påståendet. Det där lilla ”så långt det är möjligt” medger ett generöst tolkningsutrymme.

Jag fattar att herrarnas bevekelsegrunder är en uppriktig välvilja. Just därför ser jag inte något omedelbart behov av att sätta dem i en skamvrå med reaktionär-strut på skulten, vilket hos många verkar vara en instinktiv reaktion.

Däremot förefaller det enögt och halsstarrigt när Svensson och Oscarsson begränsar sig till att göra stridsfråga av familjens beståndsdelar. Nog har de väl råd att låta sina omsorger om barnen att sträcka sig utanför Sörgården? Även för barn i samkönade relationer är skilsmässor och separationer olyckliga.