Directors cut om skolvåld och auktoritet

Angående dagens lilla text om skolvåldet har jag grubblat vidare.

När svenska företagsstrukturer når utlandet är en vanlig kulturkrock de platta organisationernas möte med mer hierarkiska dito. Båda formerna har för- och nackdelar. I en platt organisation känner man sig kanske bekvämare med att lufta synpunkter och idéer – oavsett plats i hierarkin. Å andra sidan kan plattheten bana väg för oklara ansvarsförhållanden.

Under lång tid har platthetens evangelium förespråkats också i svensk skolpolitik. Platt har varit fint och hierarki fult. Ledorden har varit elevmakt och elevdemokrati, med utgångspunkt i en schablonbild av klassrummets invånare och maktförhållandena dem emellan. Den bilden är inte osann, men heller inte särskilt heltäckande.

Tänk på ett klassrum – komplett med skolbänkar, elever och lärare – men släpp schablonbilden och föreställ dig i stället någon av de skolklasser du själv ingått i. Vilken maktfördelning kännetecknar stämningen i rummet?

Sannolikt skiljer sig bilderna åt mer än vad schablonbilden föreskriver. Läraren sätter förvisso betyg, är myndighetsutövande och därmed auktoriteten i rummet. Men det betyder långtifrån alltid att han eller hon åtnjuter respekt. Själv minns jag flera lärare vars ord och handlingsutrymme mycket raskt minimerades av elever med en annan sorts makt. Så stod de plötsligt där framme vid katedern, handfallna och stammande.

Att vara handfallen inför sin uppgift är illa nog. Att känna oro och obehag inför tanken att gå till jobbet är etter värre. I går presenterade Lärarnas Riksförbund en ny arbetsmiljöundersökning som visar att mer än var tionde lärare trakasseras i skolan samt att var tjugonde har utsatts för våld.

Det är inte första gången vi får höra alarmerande siffror om oordning i skolorna. Skolvåldet blivit ett av de årligen återkommande ämnen som medier rapporterar om och sådana som jag drar mer eller mindre politiskt färgade slutsatser av. Är det inte lärarförbundens rapporter så är det Arbetsmiljöverkets årliga statistik som föranleder nyheten. Slutsatsen detta år är att nedskärningar i skolan gjort att arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön blivit eftersatt.

Det är fullt möjligt att det är så, men en återblick på de senaste årens debattartiklar ger andra slutsatser om samma problem. 2005 skrev Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner och Lärarförbundets Eva-Lis Preisz också om det ökande våldet och efterlyste tydligare befogenheter. I andra nyhetsartiklar på temat hittar jag för stora klasser, för få lärare, rektorer som inte anmäler och otillräckliga juridiska kunskaper hos lärarna som möjliga förklaringar.

Förmodligen stämmer allihop. Olika skolor har olika problem. Men jag funderar ändå på det där med auktoritet. Regeringen har haft fokus på ordningen i skolorna och lagt ett antal discipinerande verktyg i lärarnas händer. (Att kunna beslagta mobiltelefoner, förflytta mobbande och störande elever m.m.) Ändå verkar problemen kvarstå. Bara förslagen till lösningar förändras.

Det är inte utan att man undrar om lärarna verkligen använder sig av sina nya befogenheter. Kanhända drar sig lärarna i platthetens förlovade land för att agera som de auktoriteter de bör vara? Tanken är inte omöjlig. Här finns gott om chefer som vill vara kompisar och det vore närmast följdriktigt om också lärarskrået hade ett par stänk av samma mekanism.

Fjelkner har fullkomligt rätt i att det är oacceptabelt att bli slagen på jobbet. Men buden om lösningar spretar ständigt. Nästa gång LR gör en undersökning bland sina medlemmar vore det kanske en idé att också fråga dem om vilken hjälp de behöver.