Kubas bästa restaurang

I guideboken står det att restaurangen Salon 1720, alldeles vid Parque Calixto Garcia i provinshuvudstaden Holguín, sannolikt erbjuder Kubas största matupplevelse. Det stämmer säkert. Vi beställer in massor. Soppa, fågel, fisk, sidorätter.

Men Salon 1720 skulle knappast överleva en vecka som lunchkantin i, säg, Kista. Den största skillnaden gentemot andra kubanska restauranger är att servitören faktiskt undslipper ett leende eller två och skämtar en smula med oss. Och att det finns papper på damrummet.

En hel del blir kvar på tallrikarna. Så är det nästan hela tiden, var vi än äter och vad vi än beställer in. Ibland kan man inte servera ens de mest basala saker – som vatten.

Efter några dagar misströstar man. Kan Kuba verkligen vara helt oförmöget att producera något ätbart?

Men rätt som det är ramlar man på gatuförsäljare, antingen inne i centrala Havanna eller längs landsvägarna ute i glesbygden, med massor av kött, frukt och grönt. Och en måltid hemma hos en kubansk familj kan vara lika bra som någon annanstans i världen.

”Självklart”, sade en shoppande kvinna på en gata i gamla Havanna, ”finns det fina grönsaker här. Det här är den svarta marknaden”.

Så fungerar det i en kommunistisk ekonomi. Allt som håller god kvalitet i restauranger, butiker och fabriker antingen stjäls eller reserveras för privat bruk av dem som kan komma i närheten. De fina råvarorna hamnar på den svarta marknaden, de dåliga säljs i det legala systemet.

I sina statliga yrkesroller är kubanerna ouppmärksamma, slarviga och ointresserade av att anstränga sig för kunder och klienter. Men i vardagslivet och i den informella sektorn råder en enorm flit, arbetsglädje och strävan.

Skillnaden mellan att arbeta för sitt eget bästa och att slava för staten är skrattretande tydlig här, där staten äger nästan all officiell verksamhet. Inte ens Kubas bästa restaurang är ett undantag.