Mona kommer också

Israels förestående 60-årsdag fortsätter att vara en het potatis i inrikesdebatten. ”Vad är det man ska fira?” undrar många harmset och pekar på tragiska livsöden i Palestina.
Och det är klart att de finns och att de inte gör någon människa glad eller sugen på att fira. Men så är det ju inte heller det som ska firas, vilket Palestinavännerna felaktigt förstår det som.

För, som påpekades av Lars Adaktusson häromdagen, Mellanösternkonflikten drabbar båda sidor. På båda sidor finns tragiken, våldet ständigt närvarande i vardagen.

Men hat förblindar. Palestinavännerna kan inte ta in konfliktens helhet. Ser inte att båda sidor far illa av konflikten. Föreställer sig tydligen 60-årsdagen som någon sorts partaj där Fredrick Federley eller Lars Leijonborg (som blir regeringens representant vid firandet) sjunger bosättningarnas och murbyggandets lov.

Då fattar man ingenting. Firandet av 60-årsdagen markerar helt enkelt tillblivelsen av ett land. Värt att fira är faktiskt också att detta land har överlevt så länge som det har, trots den minst sagt fientliga omgivningen.

Nå. Kanske blir det något mindre yvigt språkbruk än förut nu när också Mona Sahlin har tackat ja till evenemanget.