På Kuba får jag skämmas för att vara svensk

”Den svenska ambassaden ger aldrig någon hjälp.” Juan Gonzales Febles ser uppriktigt besviken ut, och jag skäms. Det är torsdag, och vi är hemma hos Juan och Ana Torricella Morales, ett par i femtioårsåldern med ett vardagsrum på kanske tolv kvadratmeter som får agera möteslokal. På rangliga stolar och gamla trädgårdsmöbler sitter Amarilis Cortina Rey, José Antonio Fornaris Ramos, Laritza Diversent Rambara, Luis Cino och Odelin Alfonso Torna.

Vi pratar om reformerna – spelar förändringarna verklig roll? Nu när makten skiftar från Fidel Castro till hans lillebror Raúl har kubanerna fått några små friheter. Den 14 april blev det lagligt att ha mobiltelefon. Och det står folk utanför affärerna och köar. Men mobilerna är dyra. Själva telefonen kostar 70 pesos, abonnemanget kostar 111, simkortet 10 och samtalskostnaden är en halv peso per minut.

Medellönen på Kuba är cirka 27 pesos i månaden. De som har råd att köpa lever sannolikt inte helt enligt kommunismens lära. Alla i rummet är oberoende journalister. Men de har olika bakgrund: ekonom, jurist, litteraturvetare och så vidare. I samma ögonblick de började skriva under eget namn förlorade de sina jobb. Sedan dess har de ingen försörjning annat än utländsk publicering. Även makarna har förlorat jobben. Det de skriver är helt livsnödvändigt.

Andra kubaner kan överleva genom handel på den svarta marknaden, stölder eller svartjobb, men de oberoende skribenterna skulle omedelbart fängslas om de gjorde något olagligt eftersom de anses hota regimen.
Oscar Mario González Perez berättar vad fängelse för oberoende journalistik betyder. Ett halvår i häkte utan rättegång och utan brottsmisstanke, och ett knappt år i reguljärt fängelse. Besök från hustrun tio minuter i veckan, om vakterna vill.

Men i det lilla vardagsrummet tycker man inte att man har något val. Förändring måste tvingas fram. Det senaste projektet är en blogg. Alla i rummet bidrar med texter varje vecka. Men tillgången till internet är begränsad på Kuba, och snarast omöjlig för de oppositionella. Den nederländska ambassaden ställer upp med två timmars internet i veckan. Då ska allt publiceras.

Kontrasten mot den statliga legala pressen är enorm. I Kubas flaggskeppstidning Granma kan man fortfarande läsa ”Brev från Fidel”. Allt ska förbli som vanligt.
På torsdagen skriver Fidel (eller vem det nu är, eftersom han ligger för döden) om Sverige. En amerikansk internetleverantör har släckt ned en pro-kubansk webbplats, vilket har drabbat hundratusentals svenska läsare. Säkert.

Regimen gillar Sverige, om man får tro Fidels brev. När Kuba lider så lider Sverige, och tvärtom. Men det kanske inte är så underligt med tanke på att vår ambassad inte ens kan ge ett par timmars internetaccess till de oppositionella?
Oscar Mario säger samma sak när vi möter honom. ”Sverige, som sett Sovjet på så nära håll, borde ju veta hur det är att leva under en totalitär stat. Det är sorgligt att inte ambassaden kan hjälpa till som den nederländska.”

Jag skäms.
Men jag träffar väl fel folk. Hade jag stämt träff med Raúl Castro hade det säkert låtit annorlunda.