S:t Göran skulle kunna bjuda på en strejkchock

Utan konkurrens blir det inte mycket till löneökning för sjuksköterskorna.

Rean på kvinnors arbetskraft måste få ett slut, utropar Lars Ohly till stöd för sjuksköterskornas strejk. Han, liksom många andra, ser lönediskriminering mot kvinnor som huvudförklaring till den i går inledda konflikten.

Det är långtifrån givet att Ohlys analys är korrekt. Även i läraryrket förekommer titt som tätt samma förklaringsmodell, men vad har dessa två branscher gemensamt – förutom att de domineras av kvinnor? Jo, de drivs till övervägande del inom ramen för det offentliga. Att Ohly inte ser detta samband är naturligt, men det betyder inte att vi andra ska blunda för det.

Vårdförbundet kräver en lägstalön på 22 000 kronor samt en löneökning på 1 700 kronor i månaden per medlem i år och nästa år. Det vore välförtjänta pengar och sett för sig är det inga orimliga krav från en yrkesgrupp som är har lång utbildning i bagaget och utför ett värdefullt arbete. Problematiskt nog är en sådan höjning inte småpotatis för landstingskolosserna, som redan nu har en välutvecklad förmåga att sluka skattemedel.

Betalningsviljan är hög hos de flesta skattebetalare när det kommer till vård. Vården och skolan är kanske de områden som vi främst förväntar oss att våra skattemedel ska betala. Därför har sjuksköterskorna ofta allmänhetens stöd när de kräver höjda löner för ett arbete som är av stort värde för samhället.

Stödet för höjda skatter är inte lika entusiastiskt.

Att höja lägstalönerna är ett vanligt fackligt krav, som dock inte är utan problem. Höga lägstalöner innebär lätt en stagnerande lönekurva, där den med erfarenhet blir förloraren. I längden blir det en förlust för yrkeskåren som helhet.

En strejkvakt utanför S:t Görans sjukhus förklarade i går för TT att runt 40 000 kronor i månaden vore en rimlig lön för en sjuksköterska med lite specialistutbildning och erfarenhet i botten. En sådan nivå vore att gratulera, men den är få, om någon, förunnad. Framgångar i den storleksordningen vore dock betydligt mer tänkbara om branschens verklighet såg lite annorlunda ut.

Huvuddelen av all vårdverksamhet befinner sig utanför marknadsekonomins lagar. Det betyder att konkurrensen om arbetskraften är minimal när det gäller vårdpersonal. Detta förhållande främjar knappast en god löneutveckling. När landstingen är närmast ohotade arbetsgivare på en så stor arbetsmarknad är det inte konstigt att följden blir svårlösta konflikter med skattehöjningar som möjligt resultat.

Nyligen överlämnade utredaren Toivo Heinsoo betänkandet ”Vårdval i Sverige” till socialminister Göran Hägglund. Heinsoo föreslår bland annat att vårdvalssystem blir obligatoriskt för alla landsting. Här ingår en – från vänsterkanten hårt kritiserad – fri etableringsrätt för den som uppfyller kraven på kompetens, säkerhet och kvalitet. Frånsett att vårdvalen höjer servicenivån samt stärker vårdkonsumentens ställning och möjlighet till påverkan, så finns också andra positiva effekter. Konkurrens gör produktiviteten och kvaliteten avgörande, vilket självfallet också påverkar lönesättningen.

Vårdstrejken inbjuder också till intressanta tankeexperiment. Tänk till exempel om privata sjukhuset S:t Göran plötsligt gjorde ett inpass och bjöd på strejkchock genom att tillmötesgå Vårdförbundets krav – trots att man inte är part i förhandlingarna? Bara lek med tanken. Vad skulle Lars Ohly säga då?