Unga som unnar sig

Unga har ingen koll på
pengar. 23-åringen Michell Ruaro, som figurerade i TV3:s ”Lyxfällan” i går kan
med lätthet symbolisera ett sådant påstående, med inköp av tre motorcyklar, ett
spendabelt nöjesliv och teknikprylar för åtskilliga tusen hemma.

Tre motorcyklar kanske är
ovanligt, men Ruaros inställning till pengar går igen hos allt fler unga.

Det är i runda slängar
slutsatsen man kan dra av den kartläggning som kronofogden och Konsumentverket nyligen lagt fram. Antalet ansökningar om
betalningsföreläggande hos kronofogden år 2007 var cirka 130 000 i
åldersgruppen 18-24 år – en ökning med 20 procent jämfört med 2006. Mest ökar
skulderna hos dem runt 18-19 år, med uppemot 30 procent.

Det är förstås ingen vidare
utveckling och för att motverka den lägger kronofogden och Konsumentverket fram
ett antal förslag. En del av dem är bra, till exempel vill man införa
undervisning i privatekonomi inom både grund- och gymnasieskola, vilket borde
ha gjorts för länge sen.

Samtidigt finns det mycket i
problembeskrivningen som inte känns bra. Rapporten berättar att ”Ungdomar
konsumerar ”främst” för att uppnå lycka och prioriterar därför nöjen, prylar,
kläder och olika upplevelser framför fasta utgifter för mat, boende etc”.
Vidare meddelas att unga inte oroar sig för pengar eftersom ekonomiska problem
sorteras in under rubriken sånt som ”löser sig”.

Så långt stämmer skildringen
väl överens med Lyxfällans Michell Ruaro. Han shoppade glatt – inte en, utan
två – fräna fjärrkontroller för 5000 laxar styck och tänkte att sådan, eh,
lycka, kan jag unna mig! Exakt hur många timmar extra på bageriet detta skulle
innebära funderade han aldrig på. Sambandet mellan arbete och pengar verkar
bortglömt.

Folk oavsett ålder får
förstås köpa vad de vill. Var och en blir som bekant salig på sin fason och det
finns inget självändamål i att regelmässigt förvägra sig själv konsumtion. Men
det är inte saliggörande att maxa kreditgränsen tills utmätningsmannen knackar
på dörren. Då gör man sig bara dum.

I rapporten använder man lite
andra ord för denna dumhet och förklarar den med ”konsumtionskraven i
samhället” som gör unga ”särskilt sårbara”. Något så fluffigt som
outtalade, i samhället runtsvävande, konsumtionskrav tvingar alltså tusentals
tonåriga händer att räcka fram kreditkortet varje år.

Okej. Visst finns det kanske
en sådan känsla ibland. Men att använda ett så konkret ord som krav är en
kraftig överdrift, som fråntar individen allt vad självbestämmande – och ansvar
– heter. Detta börjar också tidigare än vid 18 år.

Det är enkelt att säga att
föräldrarna måste ta sitt uppfostrande ansvar. De flesta föräldrar stämmer
säkert också in i detta, men som vanligt gör barn inte vad du säger, de gör vad
du gör. Och när mammor och pappor i samspråk urskuldar sig inför varandra och
säger att ”Vi har ju inte råd egentligen, men märkeshetsen är ju så stor i
skolan och man vill ju inte att de ska bli mobbade” – ja, då lägger de grunden
för kommande avsnitt av Lyxfällan.