Lyxen att stå på ett torg

Som dotter till en egenföretagande skomakare fick jag min beskärda del av torghandel i tonåren. Särskilt förtjust i det hela var jag inte. Bara tanken på att en klasskompis skulle komma förbi fick kinderna att rodna. Andras föräldrar tvingar på sin höjd sina ungar att klippa gräset tänkte jag förtrytsamt, där jag stod på nåt torg och försökte kränga sandaler.
Det är den ena sidan av saken.
Å andra sidan fick vi åtminstone lov stå på ett torg och sälja saker. Det fanns inget förbud mot saken.
DI.se rapporterar i dag att Nordkoreas diktator Kim Jong Il har bestämt sig för att förbjuda merparten av all torghandel i landet eftersom han vill förhindra bildandet av en ny borgarklass.
Det är förstås inte bara risken att en borgarklass skulle se dagens ljus som oroar Kim Jong Il. Torghandlarna utgör dessutom en alternativ informationskanal när de saluför varor som kan anses vara ”anti-socialistiska”, till exempel videokassetter från Sydkorea.
Förbudet har inte tagits emot väl av folket, som uppenbarligen inte håller med Kim Jong Il om att det är hans business vem som köper vad av vem. En man som trotsat inspektörerna genom att vägra lämna tillbaka en inhandlad flaska kinesisk smuggellikör sköts till döds inför en folksamling.
Det ger onekligen perspektiv. Min egen familjs torgande framstår plötsligt som höjden av frihet. Än en gång rodnar kinderna. Fast denna gång är det tanken på min tonåriga och perspektivlösa tjurighet som utlöser det.