PJ Anders Linder
Det blev Fredrik Reinfeldt som drog det längsta strået. Han tog upp 13 namngivna dissidenterns öden, i synnerhet den kände miljökämpens Hu Jia, i samtalen med Kinas president Hu Jintao. I stället för att ägna sig åt demonstrationer på träning tog han upp de svåra frågorna när det var match.
Mona Sahlins utgjutelser i riksdagen ter sig bra opportunistiska. Allra helst som hon själv vid ett Kinabesök på 1990-talet nöjde sig med att lämna kvar de namnlistor hon hade med sig på svenska ambassaden i stället för att överlämna över dem till sina kinesiska värdar. I det inrikespolitiska poängplockande som är en del av all svensk utrikespolitik står det ett glasklart 1-0 till Reinfeldt.
Och även om man ska ha en realistisk bild av hur stor roll som Sverige spelar i Kina, kan han ha gjort lite praktisk nytta vad gäller såväl Hu Jias och de andras situation som klimatfrågan. Om inte Kina kommer till förhandlinsgbordet blir det inget globalt klimatavtal och några tum närmare detta bord kanske Reinfeldt trots allt har dragit sina värdar.