Replik: Vi är emot all kampanjhistoria

Claes Arvidsson verkar sälla sig till den numera växande skara som i och för sig uttrycker sympati för grundtanken i historieuppropet, att statliga myndigheter inte skall syssla med historiekampanjer men ifrågasätter uppropets, eller undertecknarnas, trovärdighet. Det omfattar inte upplysningen om nazismens brott och namninsamlingen kom för sent, heter det.

Arvidsson talar mot bättre vetande. Uppropet utmynnar i ett entydigt avståndstagande från statlig kampanjhistoria över huvud taget. En hel rad av oss har långt innan den nu inledda kampanjen mot kommunismens brott kritiserat idén om statligt styrda historiekampanjer.

Inledningsvis använde vi former som akademiker traditionellt brukar ta till för att skapa opinion: utåt genom tidnings- och tidskriftsartiklar och inåt genom vetenskapliga sammankomster. Redan 2002 var jag med om att ta initiativet till en internationell konferens om ”the public use of history” som samlade forskare från ett tiotal länder. Bakgrunden var den oro många av oss kände för att kampanjen om förintelsen riskerade att reduceras ”till ren politik och Levande historia till ren kampanjhistoria ”, för att citera inledaren, Klas-Göran Karlsson.

När denna kritik inte fick avsedd verkan, utan Levande historias uppdrag tvärt om utvidgades, var ett upprop en naturlig fortsättning. Visst hade ord kunnat ändrats eller saker skett i annan ordning men så här ser villkoren ut för opionionsbildning som inte är styrd av professionella mediastrateger eller statssubventionerade ledarsidor (fast personligen skriver jag gärna på ett upprop om att ni ska få behålla ert presstöd).

Bakom uppropet står i dag över 400 forskare, sannolikt ett av de största upprop som förekommit inom den svenska akademiska världen. Trovärdigheten bör nog inte heller bedömas efter hur vi röstar – tänker Arvidsson kartlägga alla 410? – utan efter tyngden i sak i den fråga som en stor del av forskarsamhället på detta sätt har väckt.

Kjell Östberg
samtidshistoriker, Södertörns högskola