Irak: En enskild individ kan ha stor betydelse

Ingen krigsplanering överlever längre än till den första kontakten med fienden. Ungefär så uttryckte sig den gamle preussiske generalstabschefen Helmuth von Moltke, och det är ett konstaterande som stått sig.

Det tar tid att få bitarna på plats. Åtskilliga berömda fältherrar har kommit sent in i striden. Under det amerikanska inbördeskriget dröjde det tre år innan man fick upp ögonen för general Ulysses S Grant, senare president, och gav honom befäl över nordstaternas trupper. Under andra världskriget slog sig amerikanerna blodiga i Nordafrika innan man befordrade general George S Patton. I samma krig dröjde det till hösten 1942 innan Storbritanniens nytillsatte fältmarskalk Bernard Montgomery lyckades vända ödet genom att besegra den tyske motståndaren Erwin Rommel vid el-Alamein.

För den som har som politisk idé att vara mot en militär insats är generaler som dessa ett problem. Vad medborgarna tidigare sett som oundviklig reträtt kan plötsligt förbytas till hägrande seger. Visst kan man fortfarande locka med fred och vila. Men det är ett bedrägligt resonemang. Tar man bort Montgomery kvarstår Rommel.

I januari 2007 utsågs general David Petraeus till ledare för den multinationella insatsen i Irak. Kriget hade då pågått i tre och ett halvt år. År fyllda av motgångar.

När Petraeus på tisdagen föredrog läget i den amerikanska kongressen var han, precis som förra gången, försiktig med att utropa några segrar. Men fakta talar för sig själva. Mindre våld, färre civila dödsoffer, svagare motstånds- och terroristgrupper samt ökat irakiskt deltagande i säkerhetsarbetet redovisades.

De militära framgångarna beror till viss del på Petraeus amerikanska truppförstärkning, the surge. Desto större roll har dock de irakiska trupperna spelat. Det amerikanska tillskottet på 30 000 soldater bleknar bredvid de över 100 000 irakiska som tillkommit under 2007, och det totala irakiska försvaret om 540 000 personer. Men sättet att involvera lokalbefolkningen kan härledas direkt till Petraeus. Med hjälp av de lokala säkerhetsgrupperna, som nu inbegriper 91 000 mannar, har man kunnat skapa grundläggande kontroll över bostadskvarter och infrastruktur, och lokalbefolkningen har varit omistlig när det gäller att finna och förstöra fiendens vapenlager. Även metoden att bekämpa al-Qaida och liknande grupper bär Petraeus signum. Strategin, som kan liknas vid att strypa all tänkbar syretillförsel till organisationen, kallas lämpligt nog Anaconda.

Beskeden till trots kvarstår många hot mot Irak. Petraeus var tydlig när han pekade ut Irans inflytande över oroligheterna, vilket kanske antyder nästa steg i operationerna.
Mot Irans tentakler krävs dock starkare irakiskt ledarskap. Kanske inträffade dock en vändpunkt genom de senaste veckornas offensiv mot den shiitiska Mahdi-milisen, då premiärminister Nuri al-Maliki visade en handlingskraft som något pacificerat den Iranstödda upprorsmakaren Muqtada al Sadr. Om al-Maliki håller kurs finns visst hopp. I slutändan är det irakierna det hänger på.

Historien visar att en enda man kan spela stor roll. Men ingen kan vinna ensam.