Jämställ sexsäljaren och köparen

Som några av oss förutsåg har kriminaliseringen av sexköp inte alls lett till att köparna åkt fast i någon större utsträckning. Sedan lagen infördes 1999 fram till i fjol polisanmäldes i genomsnitt 183 sexköp per år, långt färre fall ledde till ansvar och påföljd. Under hela denna period dömdes i ett (1) fall en sexköpare till fängelse.

För de flesta är det en omöjlig tanke att göra det, men det är alltså tillåtet att sälja sex i Sverige. Det är till och med så accepterat av staten att Skatteverket, med stöd av en dom i Regeringsrätten, betraktar sexförsäljning som skattepliktig näringsverksamhet. På samma sätt som en snickare får göra avdrag för inköp av hammare och såg, har en sexsäljare laglig rätt till avdrag för inköp av kondomer och underkläder. Men sexköparna som utgör själva grunden för näringsverksamheten, är alltså i lagens mening brottslingar.

Denna logiska/moraliska kullerbytta tycks inte bekymra Claes Borgström, socialdemokraternas nygamla talesman i jämställdhetsfrågor. I stället för att jämställa köpare och säljare vill han skärpa maxstraffet för sexköp från dagens 6 månaders fängelse till minst ett år (SvD 8/4). Allianspartierna är inne på samma spår. Innan deras aviserade utvärdering av sexköpslagen ens har påbörjats har moderaterna flaggat för fortsatt kriminalisering och strängare straff.

Vad blir då kvar åt regeringen att utvärdera? Möjligen att det är bra att sexköpslagen reduceras till symbollagstiftning när en ekonomiskt trängd poliskår i hård konkurrens med allvarligare brottslighet inte prioriterar att jaga sexköpare som har anpassat sig till förbudslagen och gjort sig osynliga för ordningsmakten. Allt medan sexsäljarna fortsätter att tjäna pengar på sin fullt lagliga och skattepliktiga verksamhet.
Hur längre tänker förresten regeringen se mellan fingrarna på deras svartjobbande?