Mummel imponerar inte i mittens rike

Resa eller inte resa? Det är inte frågan för Fredrik Reinfeldt. Ingen ifrågasätter att han ska åka till Kina. Frågan är i stället hur statsministern ska agera när han möter den kinesiska statsledningen. Räkna med att besöket kommer att hårdbevakas av svenska medier. Felfinnarna står beredda att slå till.

Det som skulle bli ett vanligt officiellt besök med en kombination av politik, affärer och lite mänskliga rättigheter – kryddat med OS-mys – blir i stället en synnerligen delikat uppgift. Tibet har ställt allt på huvudet.

Kinas dröm om ett propaganda-OS håller på att förvandlas till en mardröm. När OS-facklan i går skulle paradera genom Paris var 3 000 poliser utkommenderade för att hålla elden vid liv, men ändå släcktes den vid ett par tillfällen. Kaos var också ordet när den passerade London för några dagar sedan. Och mer protester lär följa – även under själva OS. Så bra.

Till och med Internationella olympiska kommittén uttrycker nu sin oro över det som regimen gör i Tibet (och det som den inte gör i Darfur). Kort sagt, det som kommunistregimen inte gillar att prata om kommer oundvikligen att stå i centrum när Reinfeldt är i Peking. Mänskliga rättigheter har blivit statsministerns första skyldighet.

Till saken hör att bristen på frihet i Kina har blivit en politisk fråga i Sverige. Det är bra att trycket ökar på regeringen, mindre bra när kraven får karaktären av utrikespolitik som inrikespolitik. Göran Persson prisade på sin tid ”stabiliteten” i Kina, men efterträdaren Mona Sahlin har i stället skickat en beställning på vilka kinesiska oppositionella han ska vädja för. Det är en god gissning att Sahlin återkommer med kritik mot Reinfeldt för att inte ha gjort tillräckligt.

Självklart ska mänskliga rättigheter stå i fokus när en borgerlig statsminister reser till Kinadiktaturen. Men det utesluter inte att det också är viktigt att avhandla andra frågor som rör våra relationer med stormakten. I ett annat svenskt debattsegment talas det om hotet från den globala uppvärmningen. Man kan invända mot att detta är Reinfeldts viktigaste uppgift i Kina, men man kan också låta bli. Under alla omständigheter måste det – stater emellan – gå att tala om flera saker samtidigt.

OS är viktigt för kommunistregimen. Det gör att Reinfeldts resa får extra tyngd. Ingen tror väl på allvar på en idrottsbojkott men det kommer att bli tunnare än planerat på hedersläktaren vid invigningen den 8 augusti. Och det kan bli fler avhopp. Den franske presidenten har flaggat för att han kan utebli bl a om politiska fångar inte släpps. Varför inte ge Sarkozy eldunderstöd i kraven på att Kina ska göra en gest av välvillighet? Mer kan man knappast hoppas på.

Huvudet litet på sned, en inkännande min och ett tyst ”jag förstår” på läpparna är den bild av Fredrik Reinfeldt som har växt fram. Han har rest land och rike runt för att lyssna till människor i ”verksamheten”. I Peking krävs det mer än ett lyssnade ledarskap. Mummel duger inte.