Ett missnöjesparti för alla klimat

Porträttet på Karl Marx tronar fortfarande, om nu någon trodde något annat, över ingången till vänsterpartiets samlingslokaler på Kungsgatan 84 där partisekreterare Anki Ahlsten berättar om de ärenden som ska behandlas på partiets kongress i juni.

Luntan är förvånande tunn. Blott 324 motioner har inkommit till kongressen, vilket är en ungefärlig halvering jämfört med till den förra, och långt under de bortåt tusen som det kunde vara förr. Visst är det ett mellanår i år, men det är ingen orimlig gissning att partiet smalnat av under ledning av Lars Ohly. Dissidenterna tycks ha tröttnat, och kongressmaterialet har därmed förlorat en stor del av kuf-faktorn. Det saknas nu inte galenskaper (stoppa glassbilen!), de är bara lite mindre diversifierade.

Kongressen ska anta ett till delar omskrivet partiprogram. Efter att kommunismen besegrades har vänsterpartiet insett att världen är föränderlig. För vänsterpartiet är det dock ett problem. Patentlösningen – socialismen – måste ständigt omformuleras för att passa omvärlden (nu gäller aktiva pensionsfonder snarare än direkt förstatligande av produktionsmedlen). Och modifieras för att tillfredsställa nya intressegrupper.

Det började så smått med kvinnorna. Vänsterrörelsens kvinnor insåg att de blev blåsta i klasskampen. Samhällsklassernas upplösning skulle inte alls leda till jämställdhet, insåg man, varför man fick skriva in feminismen i programmet. Sedan kom antirasismen. Rasismen skulle inte sluta vara ett problem ens i det klasslösa samhället, så lösningen blev att pränta ner några paragrafer om det nu antirasistiska, feministiska samt socialistiska vänsterpartiet.

Senast ombord är miljön, som blivit ny stridsfråga i kongresshandlingarna. Programkommissionen beskriver nu v som ”ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund”. Den politiska lösningen är dock samma gamla ”rättvisa” fördelning. Vita män i Väst ska äta mindre kött, betala mer skatt och köra mindre bilar, varpå fattiga Syd ska blomstra, dock oklart hur.

Men regeringen då? Ett samlat kongressuttalande befinner sig ute på remiss, men man kan anta att grundpremissen håller. Vänsterpartiet tänker inte gå till val på en gemensam plattform med s+mp. I stället vill man plocka upp alla vagt definierade vänsterfrågor som de andra lämnat efter sig. Om mp blir mer EU-vänligt gör v tvärtom. Om mp närmar sig s och mitten, så går v i motsatt riktning.

Den kärna som återstår i v är benhårt socialistisk. Men man har förstått att bara några få procent av väljarkåren är det. Däremot kan man fånga upp missnöje i enskilda frågor.
Vilka de siktar på? Det är inte utan att man kommer att tänka på den snillrike popartisten Håkan Hellström i Nöjesguiden (3/2008). ”Jag röstar på Miljöpartiet. Jag har ingen som helst aning om vad de står i andra frågor, bara att de har ordet miljö i sitt namn.”

”Ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund” vidgar målgruppen, helt klart. Men hur ett eventuellt regeringssamarbete med v efter valet 2010 skulle se ut är lika otydligt som någonsin.