Vänstern har svikit kvinnorna

”Ska bli sjuksyster jag, tralala” löd en sång som ironiserade inte bara över könsstereotypa yrkesval utan också över de ekonomiska utvecklingsmöjligheterna för kvinnor i vårdsektorn: ”Doktorn märker hur säker jag är, och en dag är han allvarligt kär”. Mycket har hänt sedan Sonja Åkesson tonsattes av Gunnar Edander för Sånger om kvinnor (MNW, 1971), men om hon fått leva längre än till 1977, då cancern tog henne, hade hon fått se hur mycket som också stått still.
Vänsterns stora svek mot kvinnorna ligger i föreställningen att den offentliga sektorn är en föredömlig arbetsgivare. Men den offentliga sektorn fungerar i dag som en press nedåt för kvinnor både när det gäller löner, arbetstider och hälsa.
Den sista mars går avtalet mellan Vårdförbundets dryga hundra tusen medlemmar och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ut. Det senaste medlarbudet godtogs av arbetsgivarna men underkändes av facket. Till helgen får vi kanske veta hur det går. Facket talar om ”lönediskriminering” av ”kvinnodominerade yrken”, och trots de starka orden kan väl få tycka annat än att vårdpersonalen i offentlig sektor är lågt betald i förhållande till de viktiga sysslorna och utbildningsnivån. Vad det är som håller nere lönerna är synligt i statistiken. De tre fjärdedelar av vårdförbundarna som jobbar inom landstinget tjänar dryga två tusenlappar mindre i snitt än de medlemmar som arbetar för privata arbetsgivare (för en sjuksköterska exv 22 800 resp 25 500 kronor sept 2006).
Ändå vill inte vänstern se vem som är boven. Ordföranden i Kommunal, Ylva Thörn, offentliggjorde i går tillsammans med socialdemokraternas ledare Mona Sahlin en gemensam valplattform. De centrala punkterna är att antalet tillfälliga anställningar ska minskas, att deltidstjänster ska bli heltidstjänster, att de anställda i offentlig sektor ska vara sjukskrivna mer sällan (målet är ironiskt nog lika få sjukskrivningar som i den privata sektorn) samt att skattemedel bara ska gå till verksamheter ”där det finns demokratisk styrning av resurser”.
För medlemmarna i Kommunal borde det vara en gåta att Thörn lierar sig med Sahlin i låsningen vid att den offentliga sektorn i sig själv är lösningen på problemet. För precis som den offentliga sektorn kommer att erbjuda bättre tjänster när konkurrensen tvingar den till det, så kommer den att bli en bättre arbetsgivare om personalen kan söka sig till konkurrerande verksamheter.
Det handlar om en ideologisk blindhet. Rena pengar kan det ju inte gälla. I det avtal som Kommunal slöt med SKL förra året efter hård kamp, ”det bästa avtalet någonsin”, fick de anställda en genomsnittlig höjning på 842 kronor per månad före skatt. Alliansens jobbavdrag har betytt mer för medlemmarnas plånböcker.
Fackförbunden har förvisso numera öppnat sig för privata alternativ. Men vill man se högre kvalitet i såväl tjänster som arbetsförhållanden är det inte den offentliga sektorn i sig man ska sätta hoppet till.
Det är lika sorgligt som att hoppas på att läkaren ”skymtar hud, brun och len, ovan knästrumpeben”.