Flytta makt från partier till väljare

Stärk personvalet, ge väljarna rätt att tvinga fram folkomröstningar och inrätta en författningsdomstol. På DN Debatt lägger Anne-Marie Pålsson (m) fram konkreta förslag för ökad maktdelning (DN 25/3). Hon har låtit riksdagens utredningstjänst gå igenom det konstitutionella regelverket i OECD-länderna och ingenstans visar sig maktkoncentrationen vara större än i Sverige. Det är inget hedrande betyg.

I länder med mindre romantiska föreställningar om politiken har man sett till att bygga in motmakter i systemet. Parlamentet kan ha två kamrar, valda på olika sätt, som balanserar varandra. Statschefen kan utöva delar av den makt som statsministern har i Sverige. Domstolarna kan ge extra skydd åt medborgarnas fri- och rättigheter genom aktiv lagprövning. Men sådant saknas i Sverige; vi har haft en ovanligt rosenröd syn på den offentliga makten och inte velat sätta käppar i makthavarnas hjul.

Har haft? Ja, stämningsläget har förändrats. Att vi blivit medlemmar i rättsgemenskapen EU, att Europakonventionen blivit svensk lag, att juridikämnet fått upp ögonen för frågorna om fri- och rättigheter, och att vi har mer än 30 års erfarenhet av nuvarande grundlag, har alltsammans bidragit till en mognare syn på vad som är god demokrati.
Grundlagen kom på plats under radikalismens 1970-tal och är i stort behov av förändring. Till årsskiftet ska också Grundlagsutredningen lägga fram sitt förslag till förnyelse, och i bästa fall kommer man att känna igen en del av Anne-Marie Pålssons idéer. Trots att socialdemokraterna har bemannat utredningen med några av sina mest hårdnackade bakåtsträvare är inte hoppet ute. Alliansen och miljöpartiet vill ha mer av maktdelning, och ordföranden Per Unckel kan inte gärna ge s-ledamöterna vetorätt.
Personvalet är en av punkterna där det kan och bör bli förändring. Här talar vi också om maktdelning men inte mellan individer och stat utan mellan individer och parti.
I dag bestämmer partiorganisationerna i vilken ordning kandidaterna ska stå på valsedlarna och därmed i realiteten vilka som kan bli valda. Spärrgränsen på åtta procent i respektive parti minimerar personvalets betydelse, och av alla de 349 ledamöterna i dagens riksdag har bara en handfull kommit in den vägen. I personfrågor är partiernas makt mycket större än väljarnas.

Det där har aldrig varit rimligt, och partiernas sak har bara blivit svagare. När den nya grundlagen trädde i kraft på 1970-talet hade partierna betydligt bredare förankring i samhället. Nu är det samlade medlemsantalet nere i fyra procent av valmanskåren, och det är inte lätt att se varför just denna tjugofemtedel ska ha privilegiet att utse dem som styr oss.

Hellre riktig lagprövning i våra vanliga domstolar än en ny särskild författningsdomstol. Hellre färre riksdagsledamöter än fler folkomröstningar. Men Anne-Marie Pålsson gör helt rätt som säger sin mening – grundlagen är alldeles för viktig för att behandlas i tystnad – och när det gäller personvalet slår hon huvudet på spiken. Ta bort spärren och ge väljarna rätten att välja!

PJ ANDERS LINDER