Nu ska vi skruva upp volymen för Tibet

På NK i Stockholm är det Kinaveckor med nytt mode, gamla tecere­monier och harmonisk Tai Chi. Det är inget fel med det. Export­bilden av Kina är en del av det nya Kina. Men Kina är mycket mer än lent siden – och den sidan kommer att stå i fokus under OS-året 2008 långt mer än vad propagandamakarna i Peking­ hade kunnat mar­drömma om.

Att det pågår en offentlig ­diskussion om vem som har rätt till ordförande Maos royalty­inkomster är ett exempel på hur ­mycket Kina har förändrats – och det politiska förtrycket på motsatsen.

Tibet har blivit en symbol för motsatsen till vår ytliga välfärds­materialism (för dem som har sådana åsikter). Otaliga är de kändisar som har velat söka inre frid i klostrets avskildhet för att sedan stärkta till kropp och själ återvända till samma jäktade tillvaro. Det säger något om verkligheten för tibetanerna att succéfilmen Sju år i Tibet inte gjordes på plats utan i Argen­tina. Det blev portförbud sedan filmens stjärna Brad Pitt talat för ett fritt Tibet.

Filmen börjar under andra världs­kriget 1944 och tar slut 1950 efter den kinesiska invasionen av ­Tibet. Men den har fortsatt. Och det gäller även motståndet. I samband med årsdagen den 10 mars av upproret 1959 ägde det rum fredliga protester och våldsamma kravaller på olika platser i Tibet. Svaret från ­Peking är detsamma som när kommunistdiktaturen bemöter politisk opposition: man tar till näven. Uppgifterna om antalet dödsoffer och skadade går i sär.

Tibet är en autonom provins men bara till namnet. Samtidigt har det länge pågått en kinesifi­eringsprocess av samma slag som Sovjetunionen tillämpade i Baltikum.
Tibets andlige ledare Dalai Lama har från sin exil försökt att med fredliga medel ­verka för att tibetanerna ska få en verklig ­autonomi, men ­Peking erkänner över huvud ­taget inte någon munkmakt. ­Priset för det är att alla inte längre är lika fredliga.

Budskapet till dissidenterna är att de ska ge upp (samtidigt som repressionen hårdnar). Men inget ger sig självt OS-året 2008. Det kan bli ett eko från Tommie Smiths och John Carlos stillsamma protest i OS i Mexiko City 1968 eller den palestinska terrorist­organisationens Svarta septembers dödliga attentat i München-OS 1972.

Och vad ska vi göra? Det är naivt att säga att idrotten står fri från politiken. Ska vi bojkotta OS? Nej, i alla fall inte som saken står nu. Det är bättre att skruva upp volymen på kritikknappen.

Peking 2008 kan aldrig bli ett Berlin 1936 – även om regimen förstås hade planerat för en klang- och propagandaföreställning som folkkongressen i dagarna ”valt” landets ledare. Tvärtom gör OS att diktaturen blir mer sårbar för kritik mot brotten mot de mänskliga rättigheterna: under good will-året går det inte att vara lika avog som till vardags.

Men det kräver förstås att vi väljer att inte tiga om Kina. Den tystnaden skulle i sådana fall också höras extra högt OS-året 2008.