De verkliga integrationshindren finns på arbetsmarknaden

Asylpolitiken bör bli en viktig valfråga, sade migrationsminister Tobias Billström i helgen. Men han behöver inte vänta till 2010.
Uppenbarligen har socialdemokraterna inte minsta lust att låta regeringen ta initiativet. Redan i går kom Mona Sahlin med sin respons. S byter fot i frågan om var flyktingar ska bo. Nu vill man att Migrationsverket ska kunna placera flyktingar i kommuner där det finns jobb och bostad, och om den enskilde flyttar från orten ska han få bidraget sänkt. Systemet ska gälla under de första 12-24 månaderna efter att man fått uppehållstillstånd.
Problemen med trångboddhet, arbetslöshet och utanförskap är särskilt besvärliga i storstäderna och i förortskommuner som Södertälje, och hittills har staten inte tagit dem på tillräckligt stort allvar. Men frågan är hur mycket det nya s-förslaget egentligen kan uppnå.
Till att börja med har det knappast några förutsättningar att bli den samlade vänsterns politik. Miljöpartiets Peter Eriksson säger till TT att det är en viktig princip att flyktingar får välja bostadsort själva, och vänsterpartiets Kalle Larsson talar i starkt kritiska ordalag om s-förslaget som ”ekonomisk kommunarrest”. Det är över huvud taget inte lätt att föreställa sig den asylpolitik som gör såväl Mona Sahlin och Göran Johansson som Peter Eriksson och Lars Ohly nöjda.
Det andra problemet är att ”den ekonomiska kommunarresten” inte kommer att fungera. Om en människa placeras mot sin vilja i Arjeplog eller Bromölla, medan landsmän och nätverk finns i ett storstadsområde är det stor sannolikhet att han inte blir kvar. Dagersättningen är inte hög nog för att hotet om sänkning ska göra att han inte flyttar. Risken är stor att vi får en växande grupp där man inte bara är trångbodd och arbetslös i förort utan dessutom har ännu större benägenhet att ta svarta jobb för att få lite extra kontanter.
Då finns mer hopp om att det borgerliga förslaget om stramare regler för anhöriginvandring ska ha en gynnsam effekt; det försöker inte kommendera människor hit och dit men ger starka skäl för individen att söka sig dit där det finns bäst chans att få jobb.
Fast även regeringen går som katten kring het gröt. Den viktigaste medicinen mot arbetslöshet är politik som gör det attraktivare att vara arbetsgivare och anställa. Det är i arbetsrätten, lönebildningen och företagarreglerna som de riktigt stora integrationshindren finns. Här har regeringen varit försiktig och de rödgröna värre än så – och den senaste avtalsrörelsen var ett stort steg i galen riktning.