Maria Abrahamsson
Nej, Mona Sahlin vill inte kalla det för kommunarrest. Jag förstår henne, det är inget trevligt ord. Ändå är det i praktiken vad det handlar om när man som Sahlin lagstiftningsvägen nu vill tvinga flyktingar och deras anhöriga att bo i anvisade kommuner under deras första år i Sverige.
Sahlin ursäktar sig till TT, Ekot och alla som vill höra på med bortförklaringen att det ju handlar om en möjlighet att få lära sig språk och få ett arbete i det yrke man har. Snicksnack.
Men tvång kan man komma en bit, med frivillighet kan man komma så mycket längre. Så vad har Mona Sahlin egentligen emot alliansregeringens aviserade reform om att flyktingar och andra som vill ta sina anhöriga till Sverige först ska ha en rimlig bostad och själva klara sin försörjning? Med den moroten i sikte torde incitamenten kraftigt stärkas för flyktingar att bygga sig en ny tillvaro på orter där det finns arbete och bostäder och därmed också möjligheter att växa in i och bli en del av det svenska samhället.
Och då talar vi alltså inte om den femtedel av invandringen som utgörs av kvot- och konventionsflyktingar, skyddsbehövande och deras anhöriga och som alliansregeringen helt riktigt har undantagit från försörjningskravet.